Att föräldrar ser till att barnen hittar sin sport hör väl inte till ovanligheterna. Det omvända är möjligen inte fullt lika vanligt. Men det var precis så det var när Malin Johansson upptäckte tjusningen med hinderbana.
Eller OCR, Obstacle Course Race, som är det engelska namnet på sporten.
– Det var lite av en slump. Barnen skulle köra en liten OCR-tävling med friidrottslaget i Linköping och vi följde med. Det såg så kul ut så jag tänkte att undrar om det finns något för vuxna, säger Malin när vi träffats i trädgården på familjens hem på Dynudden i Motala.
Så hon åkte hem och anmälde sig till Superior Superior OCR adrenalin i Stockholm. Innan sommaren gick över i höst hade hon både hunnit med att avverka nordens största hinderbanetävling, Toughest, och fastna för sporten.
– Då var det fortfarande lite av att prova på. Men jag kände att, fasen det här var ju roligt, så i år har jag kört några fler tävlingar, säger Malin vars sambo Peter tillhör den sortens män som gillar att snickra.
Så för att Malin skulle kunna träna inför de kommande utmaningarna så smällde han upp en rigg i ena hörnet på tomten.
– Vill man kunna klara de lite svårare hindren så måste man ju kunna träna på dem, säger Malin och berättar att hon för att få till tekniken för att på snabbaste vis övervinna de hinder som kan dyka upp bokade en tid på Thougest-labbet i Malmö.
– Jag tränade ett pass med en tränare där och det var verkligen nyttigt.
Resultatet av det blev att hon i våras slutade trea i sin ålderklass, 40-44 år i Tough Viking i Malmö och tvåa i Toughest i Stockholm. Därmed fick hon en av de svenska age-group-platserna till EM i Holland.
Vilket skulle avgöras samma helg som barnen Calle och Tuva skulle tävla på Världsungdomsspelen i Göteborg. Så först tänkte hon inte ställa upp.
– Men sen tänkte jag, herregud, hur ofta får man chansen att vara med på ett EM. Så jag åkte ner på torsdagen tävlade på fredagen och flög till Göteborg för att kolla på barnen på lördagen, säger Malin som inte ångrat det valet.
För hon fick med sig en silvermedalj hem. Men det var nära att ett hinder förstörde alltihop.
– På EM får man ett armband som de klipper av om man inte klarar ett hinder. Då får man fortsätta, men man är inte med och tävlar längre. Och det var en tekniskt jättesvår bana. Det finns ett hinder som heter stairway to heaven. Där hängde det där armbandet löst. Men jag lyckades behålla det, säger hon.
Efter målgång så tog det en bra stund innan det gick upp för henne att hon ett år efter att hon upptäckt sporten var EM-silvermedaljör.
Känslan?– Jag blev jätteglad förstås. Nästan lite rörd faktiskt. Det var ju inte alls vad jag hade förväntat mig, säger Malin.