Videon är inte längre tillgänglig
– Att de har gett mig förmånen att göra sitt allra allra bästa när jag verkligen önskade det som mest.
Marlene Karlssons röst stockar sig och hon blir tyst en stund där vi sitter vid köksbordet i hennes hem i Åsandby någon mil utanför Motala. Hon tittar ner på SM-guldet som ligger på bordet framför henne. Kastar sen en snabb blick mot Folke innan hon tittar upp och med glansiga ögon konstaterar:
– Ja, det är något väldigt, väldigt fint som de har gett mig.
"Det var utklassning"
Det hon syftar på är just SM-guldet i hundspann i klassen för renrasiga hundar som ligger framför henne och blänker. Ett guld som hon hade som dröm och mål när hon i maj började träna.
Och när det väl skulle avgöras så presterade hennes Siberian huskys på en nivå som fick känslorna att svämma över för Marlene.
– Det går ju inte att förklara för dem att det är en tävling som jag tycker är viktig. De går ju in med precis samma energi oavsett om vi ska ut och träna eller om det är en SM-tävling. Det är ju upp till mig att se till att de är på topp då och det lyckades jag med på SM. För det var utklassning. Om man får säga så, säger Marlene och berättar att när de tävlade veckan innan så hade de en tuff kamp mot flera av spannen de mötte nu. Men redan under den första SM-etappen över 39 kilometer så kunde Marlene konstatera att hon hade sex hundar i toppform framför sig.
– När hundarna är i slag så känner man att det är tryck i spannet hela tiden. Och nu kände jag hur de bara tryckte och tryckte. Det hade inte gått en mil en gång innan vi var ifatt konkurrenterna framför och då kände jag: Shit, det här kommer gå bra, säger Marlene som inför den tredje och sista dagen ledde med dryga elva minuter. Det enda som kunde stoppa dem nu var om något skulle gå sönder eller att någon av hundarna skulle bli sjuk eller skadad.
Suddiga minnesbilder
– I det läget är det en styrka att vara extremt noggrann. Jag gick igenom varenda liten skruv på släden. Och hundarna var precis lika pigga på söndagen. Jag tittade till på hastighetsmätaren en gång och såg att vi låg i 29 kilometer i timmen. Efter sex kilometer kom vi ifatt ett av blandrasspannen, som är mycket större hundar, och då tänkte jag att det här är inte sant. Nu måste jag bromsa, men de bara tryckte på, säger Marlene vars minnesbilder efter att ha korsat mållinjen 16 minuter före närmaste konkurrent är något suddiga.
– Jag kommer bara ihåg hundarna. Jag var så lycklig och viktigast av allt var att jag kom i mål med hundar som var pigga och glada. Att jag har lyckats förbereda dem så att de gjorde det här med glädje. Det är så det ska vara. För när hundarna gör det de älskar så når vi de resultat vi älskar, säger Marlene som menar att all tävlingsverksamhet med hundar måste stå på en grund av kärlek till hundarna. För hur mycket man som förare än vill vinna så kan det aldrig vara viktigare än djurens hälsa.
– Det kan vara en utmaning att köra ett lopp som man förberedd sig för i ett år och som man tycker är årets viktigaste. Ändå måste man vara till 100 procent förberedd på att man måste släppa det direkt om det skulle hända något. Hundarna vill alltid springa. Men tävla är inte deras intresse, det är mitt intresse, säger Marlene som efter att under 2014 haft ett år med skador och sjukdomar i flocken att bestämde sig för att hon skulle genomföra alla träningspass av samma skäl som hundarna. För att hon älskar det.
– Jag ställde mig frågan om jag skulle göra det här även om vi inte kunnat tävla. Svaret blev ja. Så då bestämde jag att jag bara skulle träna med hundarna när jag kände för det. Och jag har nog aldrig tränat så mycket med dem som efter det. Jag har fått många kommentarer om att jag förtjänar det här för att jag har kämpat så hårt. Men i min värld har jag inte kämpat. Jag har bara gjort det jag älskar, säger Marlene.