Livet tvingar en ibland till att välja. Välja bort sånt man tycker om för något som betyder än mer.
Var den bästa platsen för sitt förstfödda barn att växa upp på är ett sådant. Och det är det som är orsaken till att matchen mot Vetlanda blir den sista i Solfjäderstaden för Marcus Levin.
För sen flyttar han och frun Mariana Männistö till Luleå.
– Det var ett svårt val. Vi trivs jättebra här. Men nu när vi ska ha barn så gynnas vi rätt mycket av närheten till morföräldrarna. Så då kände vi att det var rätt val, säger Levin när vi träffas för att se tillbaka på hans fyra säsonger i Solfjäderstaden.
Säsonger som bjudit den reslige Hälsingesonen på både toppar och dalar.
– Jag kom in laget jäkligt snabbt. Som utböling kan man ju tro att det ska vara svårt men det gick otroligt lätt, säger Levin när vi börjar titta tillbaka.
Den första säsongen gick också bra till en början. Men när det skulle avgöras så kunde Levin inte vara med.
– Knät började strula. Var menisken som var skadad. Så det var jäkligt surt.
Nu fick han istället följa kvalmatcherna mot Skövde från läktarplats. Något som han menar var 100 gånger mer nervöst än att spela själv.
Nu gick det vägen och Solfjäderstaden tog steget upp i ettan för första gången under Levins tid i Solfjäderstaden.
Men efter bara sju matcher där så ställdes livet på ända. Hustrun Mariana blev svårt sjuk och under hennes sjukdomstid flyttade paret upp till Luleå.
– Det var tufft, säger Levin.
Hustrun vann sin kamp och paret återvände under förra säsongen till Motala och Levin till en tredje säsong i Solfjädermålet. Och det blev verkligen tredje gången gillt.
För när Solfjäderstaden i den avgörande matchen om en plats i division 1 mot Rimforsa svarade för den galnaste vändningen i klubbens historia och vände underläge 1-5 till seger. Ja, då var Levin en av de stora matchhjältarna. För i den andra halvan av matchen så var han rena väggen.
– Jag var fruktansvärt frustrerad efter halva matchen. Så det var härligt att man kunde stänga igen i tredje, säger han och ser så där lagom stolt ut.
Nu återstår det alltså bara en match till innan det är slut.
Lite vemodigt konstaterar han:
– Jag har nog aldrig spelat i ett så bra lag som vi har nu. Det så kul att se att vi kan spela som vi gör på den här nivå. Så det känns lite tråkigt att inte få vara med hela vägen.