– Hej, Mariana. Ska vi sätta oss i fiket?
Mariana Männistö kommer mig tillmötes i Motala sporthall och det tar ungefär en halv sekund att konstatera att myten om de tystlåtna norrlänningarna inte stämmer in på henne. Frågorna besvaras aldrig med ett kort scjuu på inandning. Nej, orden strömmar fram och glimten i ögonen är ständigt där.
Men dialekten berättar att det är en Luleåtjej som sitter mitt emot. Ett jobb för sambon Marcus Levin förde paret söderut till Motala. På köpet fick Solfjäderstaden tillskott i både dam och herrtruppen.
Så istället för att cykla till utbildningen till socionom hemma i Luleå så pendlar hon nu till Örebro för samma utbildning.
- Ja, något har han ju som får en att göra det, säger hon och skrattar.
Älskar lagkänslan
Att flytten söderut skulle få henne att lägga innebandyklubban på hyllan var otänkbart. Redan innan flyttlasset gick i fjol så kollade hon upp om den nya bostadsorten hade någon innebandyklubb.
För sporten har hon så att säga fått med sig i generna och lystern i de mörka ögonen blir intensivare när hon förklarar vad det är som hon anser är tjusningen med den.
- Jag är uppvuxen i en innebandyfamilj så jag var sex år när jag började spela. Det är en så snabb sport. Det spelar ingen roll om du är back eller forward. Du är ständigt med i spelet ändå. Sen älskar jag känslan av att vara med i ett lag. Att kämpa och vinna eller förlora tillsammans det är något speciellt med det. Individuella sporter har aldrig varit min grej, säger hon.
Tittar man på meritlistan hon samlat på sig genom åren så kan man konstatera att hon tillhör de mer meriterade i Solfjädertruppen. I tonåren gjorde hon två säsonger i elitserien. Nuvarande SSL.
– Första säsongen gjorde jag med Boden när jag var 16 år. Den andra gjorde jag med Skellefteå när jag var 18.
Och när det gäller antalet säsonger så har hon gjort fler än flera av hennes nya lagkamrater är gamla. Den 19:e i raden är det som väntar och svaret kommer likt ett rappt handledsskott när hon får frågan om vad hon kommer tillföra i Solfjäderstaden.
Faller in i ledarrollen
– Det är väl rutinen. Det vore väl tragiskt om jag inte har snappat upp något genom åren. Jag tror att jag har testat alla spelsystem som finns. Sen vet jag ju vad som krävs för att spela högre upp. Sen får jag väl bidra med lite norrländks envishet också, säger hon och berättar att mycket av hennes taktiska kunnande och rutin har hon att tacka tränaren hon hade under tre säsonger i sin senaste klubb, Notviken.
Nämligen Sveriges assisterande förbundskapten Ulf Hallstensson.
– Han har lärt mig otroligt mycket. Både taktiska bitar som utvecklat mig som innebandyspelare men även bitar som utvecklat mig som person, säger Männinen som gjorde fyra säsonger i Notviken med kaptensbindeln runt armen.
Är du en ledartyp?
– Det skulle jag säga. Inte att jag är det medvetet. Men jag gillar ansvar så jag faller in i den rollen, säger hon och efter att lyssnat på henne en stund så känns det rätt givet att hon kommer ta den rollen även i Solfjäderstaden. En enda gång tvekar hon en stund innan hon svarar. Det är när frågan om målsättningen för säsongen kommer upp.
Efter ett skratt säger hon:
– Det är nu jag ska säga att vi självklart ska vinna serien. Men vi har faktiskt inte satt något placeringsmål. Men målet inför varje match är ju att vi ska vinna.
Hur bra är ni då?
– Jag tycker det ser bättre och bättre ut. Det finns vissa detaljer vi behöver slipa på. Men vi har bra känsla i laget och det är viktigt. För funkar inte gruppen så är det svårt att prestera.