I en tid där spelare byter klubb för varje säsong så snackas det allt mer om värdet att kulturbärare. Spelarna som säsong efter säsong blir moderklubben trogen och vars namn blir synonymt med klubben.
Och det blir allt svårare att hitta de som tog sina första skär i klubbens hockeyskola för att sedan fortsätta hela vägen upp genom pojklagen för att till slut dra få dra på sig A-lagströjan.
Epitetet passar dock perfekt in på Motala AIF:s Pontus Ronell som nu är redo att göra sin sjunde säsong i A-truppen. Men när jag säger det till honom skruvar han lite på sig.
– Jag känner väl mig inte väl inte som det. Men när man kollar igenom laget så är det ju bara jag och Robin (Jonsson) och Ludvig Krantz som är fostrade i Maif. Så även om det är svårt att se sig själv som kulturbärare så är man väl det på något sett, säger han och efter ett ödmjukt leende så bekräftar han att han är just det genom att säga:
– Vi ska ju vara med och vara hjälptränare för ungdomslagen i vinter och jag hoppas vi kan vara någon slags förebild för dem. Man vet ju själv hur man såg upp till killarna i A-laget när man var liten så det är jäkligt bra att vi är med och visar upp oss för dem. Man försöker ju hälsa på dem i hallen. Jag vet inte om de känner igen en men man hoppas ju det, säger Ronell och skrattar.
Skulle det vara så att någon i Exeohallen inte känner igen honom utanför isen så kommer de garanterat känna igen honom på densamma. För precis som under de tidigare säsongerna så kommer Ronell gå in med full satsning i varje situation. Även om han numera värderar lägena lite mer än för några år sedan.
– Jo, det är väl ofta lite mer kropp än huvud. Det är så jag har spelat hela livet och det tänker jag inte ändra på. Men lite har man ju lärt sig genom åren. Nu har man ju ett helt annat lugn på isen och far inte runt som man gjorde förr. Nu kan man stå helt still i vissa situationer och lösa det ändå. Göra det enkla är ju ofta det svåra men har man lite kyla så blir det ofta bra, säger Ronell som inte bara vuxit på isen för varje säsong som gått.
Även i omklädningsrummet tar han nuförtiden mer plats. När han kom upp till A-laget berättar han att han mest tog in vad de mer erfarna spelarna sa. Nu tillhör han dem som hörs när han anser att det är något som måste sägas.
– Men det jag säger i omklädningsrummet måste jag själv kunna stå för ute på isen, säger trotjänaren som den här säsongen har 15 nya klubbkamrater jämfört med fjolåret. Han lär få chansen att lära känna dem allihop. För de kommer spendera en hel del tid med varandra. I bussen. Bara i grundserien fram till jul så kommer de åka runt 600 mil till och från bortamatcherna.
En seg vanesak menar Ronell.
– Man lär sig att hantera det. Men det är ju jäkligt segt när man kommer hem två-tre på natten och ska upp och jobba dagen efter. Spela i division 2 är nog den värsta divisionen att spela i. Skulle man räkna på hur många timmar man lägger ner så är det nog en halvtid. Man planerar ju allting efter hockeyn och sambon får ju planera sitt liv efter mig. Men än så länge har hon tagit den smällen, säger Flaksvenne och skrattar.
Flaksvenne ja, det är smeknamnet det. Och till skillnad från många andras smeknamn så har han faktiskt gett sig det själv.
Förklaringen?
– Farsan åkte flakmoped när han var yngre och innan han gifte sig så hette han Svensson. Så då kallades han Flaksvenne och när jag fick höra det så tyckte jag det lät coolt. Så jag roffade åt mig det. Så egentligen ska det väl vara Flaksvenne junior.