När lagkompisarna spelade mot PSG i Champions league satt Johanna Rasmussen på läktaren och tittade på. I stort sett i samma sekund som hon landade i gräset i Piteå för några veckor sedan förstod hon vad som hänt.

Korsbandet är av.

Igen.

Artikelbild

| Snart väntar ny knäoperation för Johanna Rasmussen.

I det andra knäet.

Nu väntar operation i Lund på måndag och sedan den långa vägen tillbaka.

Igen.

– Matchläkaren uppe i Piteå sa att det var stabilt, men jag visste att det var illa. Jag sa till honom att det var likadant förra gången. Det var stabilt och det svullnade inte upp. Jag ville bara ha en röntgen för att få det bekräftat.

Men du ska tillbaka?

– Jag ska i alla fall göra ett försök. Sen får vi se om jag når en nivå som jag tycker är okej. Det sa jag efter förra skadan också. Du vet aldrig hur kroppen känns efter så lång rehabilitering. Jag var ganska gammal senast, när jag kommer tillbaka nu är jag 36. Man börjar räkna lite på sånt också. säger hon.

Otursförföljda danska landslagsveteranen verkar ändå på förhållandevis bra humör efter några minst sagt omtumlande veckor som började med att hennes hustru, Kristianstads målvakt Brett Maron, skadade sig allvarligt i en allsvensk match efter en kollision med Rosengårds Celia Jimenéz Delgado.

Skadorna var livshotande och Maron opererades för en skada på njuren och en spricka på urinröret. Nu är hon hemma, mår bättre och kan vara uppe betydligt mer än tidigare.

– Jag var där när det hände. Det var läskigt. Hon låg kvar på sjukhuset när jag skadade mig. Så allt är relativt. Fotboll är kul, men man får onekligen lite perspektiv på saker och ting, säger Johanna Rasmussen.

Hon hade tagit en ordinarie tröja på LFC:s mittfält och var på god väg mot samma form som före skadan. Nu går kontraktet ut och ingen vet hur hennes fotbollsframtid ser ut. Hon har tagit A-licens som tränare, så det är ett annat möjligt spår.

– Jag hade bestämt mig för att fortsätta att spela. Det fanns ingen tvekan alls. Men så hände det här och nu väntar jag bara på att få operationen gjord. Du kommer ingenstans förrän efter det.

I slutet av veckan åker hon tillbaka till Kristianstad.

– När jag kom hit kom det över mig att jag varit borta från laget och i min egen värld ett tag. Att se att alla spelar fotboll, men inte jag. Inte så att jag blir ledsen, men det tar nog ett tag innan man riktigt kommer över det, säger Johanna Rasmussen, som nyligen från nära håll upplevde hur Danmark missade VM i Frankrike nästa år.

– Det var inte tillräckligt bra, helt enkelt. Nu spelade det ingen roll för mig, men jag tycker synd om de andra tjejerna.