IFK Motala har tagit tidig timeout efter en olycklig start mot Skirö. Spelare och ledare i IFK hittade till slut inget motmedel och förlorade med 5-6. Ingen lätt uppgift, konstaterar Jens Bollius om förlusten.
Ryktet hade föregått Skirö AIK inför söndagens besök i Motala. Fulspelet och på gränsen-agerandet är lagets signum. Jag såg det själv. Burdusa pååkningar, mycket gap och skrik från både spelare och ledare, extra efterslängar efter avblåsningar. Och så vidare. Jag tror ni förstår hur det såg ut.
IFK Motala är alla dagar i veckan ett spelskickligare och, om ni vill, ett finare spelande bandylag än Skirö.
Men vackrast är inte alltid bäst i idrottens strid som ofta handlar om kamp om inte skickligheten är tillräckligt stor från det finare laget.
IFK Motala kan muttra över Skirös destruktivitet och vilja att vinna genom att förstöra. Men jag tycker ändå att IFK borde klarat det här ändå, just genom sin egen förmåga att spela.
Skirö fick tidigt ett rött kort och i 35 minuter spelade IFK med en man mer. Ett tag hade IFK tio utespelare mot sju. Men ändå lyckades IFK inte få hål på bortasäcken. Det skapades hörnor och frislag, men det var för ineffektivt i Motalalaget.
Skirö gjorde en bra försvarsinsats och var effektivt i sitt skytte framåt, och då blev det en skrällseger, 6-5.
Det är absolut så att det är inga snälla svärmorsdrömmar som IFK Motala, det forna storlaget, möter i den här omstarten i division 1. Jag reagerade när Finspång för en månad sedan skällde på IFK för den sena ankomsten till Grosvad, i stället för att undra om det gått bra i trafiken. Nu bad Skirö inte om ursäkt heller, trots att laget nästan spelade ännu mer småfult än det som IFK befarat.
IFK får prata om det nu, hur det hårda ska hanteras. I Målilla 5 februari kan jag tänka mig att det blir något liknande att möta.
