Ibland kan det vara positivt att slå i botten fullständigt. Motala AIF:s division 1-lag gjorde det under Vätternrundanhelgen, borta mot Carlstad United. Absolut ingenting var bra när Maif föll med 1–5 och lagets anfallsstjärna Mohammed Abdulrahman ifrågasatte mig varför jag över huvud taget gav poäng till spelare i betygsligan och varför jag inte sågade laget hårdare.
Det undrar jag om jag varit med om förut, att lagets stjärna ber om en hårdare sågning.
Men kanske stod tränaren Niklas Egnell i stället för den hårdaste sågningen när han ifrågasatte spelarnas självbild, att den inte var sann och att de inte var så bra som de trodde.
Nåväl, efter kastade grejer och svordomar i Tingvalla IP:s slitna undre katakomber var Maif tillbaka i elden på det moderna IP på söndagen. Efter en midsommarvecka med tuff självrannsakan, men också med lättsamt samkväm som genom att tillsammans på sportpub se Sverige slå Italien i U21-EM.
Ur detta mobiliserade Maif en sorts "back to basic", tillbaka till rötterna. En klassisk lösning för ett lag i motgång. Först säkras det hemåt, sedan försöker man ta tillvara på målchanserna som ändå alltid kommer framåt.
Mot Vasalund lyckades det till hälften, Maif höll nollan och tog en poäng och det kanske säger lite om hur nere laget varit när både spelare och tränare var nöjda med det.
Jag kan berätta att publiken inte alls var nöjd med den underhållning som bjöds och inte heller med resultatet, tror jag. Nu försämrades läget i bottenstriden när konkurrenter som Carlstad och Huddinge vann.
Men Maif är nöjt med det lilla i det här laget och kanske är det gott nog just nu. Förlusttrenden bröts i alla fall.
Ska man se fler positiva saker är det att bröderna Rakos snabbhet och fart behövs och är livsviktigt för laget. Renato Rako var med från start och med honom är Maif direkt lite mer hotande. En matchotränad André Rako kom sedan in direkt efter paus och även han gör Maif farligare. Med den spetsen kommer Maif att hänga kvar i den norretta där det är långsammare spel och där fart ger utdelning.
Något positivt har jag däremot svårt att se när det gäller nedläggningen av Solfjäderstadens damlag, vilken varit flitigt debatterad i sociala medier och där det kommit fram att en förklaring är att klubben och spelarna inte är överens om hur det ska satsas. För spelare som är villiga att spela finns. Frågan är bara hur A-lagsinnebandyn ska bedrivas.
För Motalas innebandy är det oroande att stans enda klubb inte tänker likadant som många av stans spelarprofiler gör. Det är illa när det går så långt som till nedläggning, vilket jag tycker kan beskrivas som att lämna walk over flera säsonger. Jag är orolig att samma sak kan hända med herrsatsningen om inte klubben och spelarna kommer fram till en gemensam väg framåt.
Klubben har rätt i att träning och hårt arbete och långsiktighet är vägen till framgång, men klubben har fel i att det är det enda som behövs. Det behövs också motivation och inspiration, vilket klubben måste hjälpa till att skapa genom att se till att skapa lagkänsla i lagen. Man måste sträva efter att spelare älskar sin klubb och det gör man genom att lyssna till deras önskemål om hur en satsning ska se ut. Med ökat fokus på A-lag, med spännande värvningar och genom att vara mer i nuet kring representationslagen.
Solfjäderstaden måste börja i rätt ände. Först skapar man gemenskap och en vilja i en grupp att dra åt samma håll. Därefter kan man börja träna stenhårt. Jag tror det är svårt att börja kräva elitinriktad träning innan man har lag där alla är beredda att offra allt för varandra.
Först har man roligt tillsammans, därefter höjer man ambitionerna. När Motalas innebandy så tydligt har slagit i botten är det där bygget måste börja.
Kanske kan det födas något positivt nere i källaren ändå. Jag hoppas det. För det spelar ingen roll hur vacker Solfjäderstadens ungdomsverksamhet och breddsatsning är om det inte finns A-lag som fungerar på toppen. Då blir det skräp av allting till slut.