Kval med Solfjäderstadens damer. Det har varit några sådana de senaste åren. Ofta lämnar tillställningarna ingen oberörd, det är jämnt och spännande och små marginaler och så någon sorts tårar efteråt.
Det var 2012 som Motalalaget och dess ledare och spelare grät av glädje efter det klassiska suddenslutet mot Sävsjö där Rebecca Bagge blev hjälte och knappt var talbar efter att ha landat från skyn och i Linn Blomdahls famn. Det var en oerhörd lycka den gången då tränarna Rickard Blomdahl och Ted Borg äntligen tog klubbens representationslag till förbundsserienivå.
Annars har det mest varit sorgetårar efter förluster senaste decenniet, någon gång efter fall mot Rönnby U där i Västerås och senast nu i lördags i Jönköpings idrottshus mot Hovslätt. Det är klart att det blir jobbigt att ta när det, som i de här fallen, bara är sekunder från att sluta på något annat sätt.
Idrotten är grym ibland och när det bara skiljer millimetrar från vilket lag som ska avancera eller gå upp så har man som förlorande lag all rätt till både tårar och besvikelse. Det är bara att släppa ut känslorna och känna stolthet över att det här var orättvist och det här kunde lika gärna blivit seger.
Jag fick faktiskt en klump i halsen själv där när Hovslätts Emmy Rommedahl avgjort med sitt 5–3-mål, 5–4 totalt, 15 sekunder från den straffläggning jag börjat ladda upp min videokamera för.
Med lite distans till dramatiken och alla känslor så kan konstateras att Hovslätt var det klart dominerande laget spelmässigt i kvalkampens sex perioder. Möjligtvis var det i förlängningen som Solfjädern hade bollen lika mycket.
Men jag tycker inte att Hovslätt förtjänade segern mer för det. Heroiskt defensivt slit för varandra, starkt "hemjobb" och fantastiskt målvaktsspel tillhör också spelet. Att täcka och jobba destruktivt så målinriktat tror jag aldrig jag har sett ett damlag i Solfjädern göra. Det var "äckligt disciplinerat" för att citera en gammal hockeytränare, Timo Lahtinen, i Malmö på 1990-talet.
Solfjäderstadens målvakt Alva Dahl ska ha en guldstjärna för otroligt bra spel i båda kvalmatcherna. Jag har sett henne en del säsonger, men aldrig så här bra. Framför allt reflexerna med händerna imponerade.
Sedan hade också Solfjädern den individuella spetskompetens framåt man måste ha för att det ska vara meningsfullt med en defensiv taktik. Elise Henrichsen är rappare och bättre än på länge, Ebba Stolts smarthet och spelförståelse har jag berömt tidigare, och även Hanna Bergstrand, lånet från Berg, tycker jag har stuckit ut.
Framför allt jobbade samtliga bra för laget utan boll, vilket gjorde att Motalalaget kunde ta mötet så långt som till förlängning.
Solfjäderns damer har absolut något att bygga vidare på, vilket också tränaren Jonas Roback vill nästa säsong. Tyvärr är östgötaettan inte av någon högre kvalitet, men där jobbar förbundet på ett samarbete med Södermanland. Det skulle kunna skapa en bättre säsong som helhet och fler matcher med motstånd. Då skulle Solfjäderstaden vara bättre förberett inför ett kval, även om man trots exempelvis åtta veckors juluppehåll kom gott nog redo till matcherna mot Hovslätt.
Motalalaget gjorde allt och lite till, visade all världens vilja, men det räckte inte.