Toppning, detta skällsord. Att välja ut de bästa för att vinna är i ungdomsidrotten en dödssynd. Åtminstone i lagsporter är det en väldigt känslig sak. Eftersom toppning då riskerar att skapa det som ingen vill ha, utslagning.
I individuella idrotter är det inga konstigheter. Där uppmuntras barnen att göra så bra resultat som möjligt. Ingen reagerar på om en elvaåring hoppar en viss längd i längdhopp. Det är bara bra gjort. Ingen reagerar heller på om någon vinner en turnering i bordtennis i den åldern. Han/hon anses bara talangfull. Då sporras de andra i träningsgruppen att bli lika duktiga, lär dig det slaget så kanske det är din tur att vinna nästa gång.
Men i lagsporter är det knepigare. Ett elvaårslag som vinner ofta och mycket och är duktigt får direkt misstänksamhet riktad mot sig. Sköts laget på ett korrekt sätt? Får alla spela lika mycket? Spelar det egentligen någon roll att vinna i den här åldern?
På den sista frågan svarar jag tveklöst ja. Det är klart att det betyder något att göra mer mål än det andra laget. Det är det hela sporten går ut på om du spelar ishockey, fotboll, handboll, innebandy eller någon annan bollsport.
Samtidigt får inte utvecklingen drabbas. Du ska inte göra fler mål till varje pris utan också lära dig helheten och spelets alla komplicerade saker. Du ska också ha roligt längs vägen, det allra viktigaste med idrott, oavsett om du är ung eller gammal.
Nivåanpassning som många klubbar och lag håller på med tycker jag är ett bra sätt att skapa en utmaning för alla. Men det kräver mycket och är en balansgång. Alla måste ses och alla måste få vara med på det sätt de själva önskar.
Om sedan ett lag vinner och jublar över det kan inte det ses ned på. Även om det kanske inte spelar någon roll för hur barnens ishockeykunnande påverkas som vuxna så är det stort för stunden och det är gott nog. Om du som barn får den minsta lilla känsla av att vara duktig kan det vara den bästa av drivkrafter att fortsätta med sporten långt upp i åren.