Jag har alltid varit förälskad i nostalgi, vemod och gamla tider. Både lokalt och i den stora världen finns det massor att hämta i filmer och tidningsklipp och böcker och berättelser från förr.
Framför allt handlar det om att dra lärdom av misstag som gjorts och framgångssagor som har skapats. Nu när all idrott i landet som utgår från Riksidrottsförbundet och Sisu är så utbildningsorienterad, med en typ skolplan från knatteålder till myndighetsdagen, tycker jag att historia borde vara ett självklart ämne som är med kontinuerligt i varje förbund och varje förening.
Lika väl som en ung fotbollsspelare lär sig slå bredsidor och yttersidor borde han eller hon få lära sig tidigt hur klubben bildades och varför, vilka som varit de stora ikonerna, eldsjälar och tävlande. Även vad det är som gjort och gör att föreningen och det egna laget kan existera. Vad som betalar festen så att säga.
Sådana diskussioner, teorisammankomster och skolbänksföreläsningar, borde man ha redan i ungdomsidrotten. På ett så roligt sätt som möjligt förstås.
Kanske skulle man kunna ha "historiska fem minuter", en stopptid i verkligheten, efter varje träningspass. Då kan man berätta en anekdot från förr, eller bjuda in den gamle hjälten så han får berätta själv.
Jag tror det finns mycket att vinna på att göra backspegeln lite större än vad den ofta är. Även om huvudspåret, det största fokuset, alltid måste vara framåt.
Jag älskar Jens Linds "Stopptid" i SVT och nu i veckan har man fått det i ett gigantiskt format, i och med tretimmarsdokumentären "Ishockeyns historia". Det finns dessutom mängder av extramaterial på webben, så kallade bortklippta scener. Rekommenderas varmt, handlar inte bara om de största Ulf Sterner, Sven Tumba, Börje Salming och Pekka Lindmark, utan även härliga stickspår om lite halvt bortglömda profiler som Kent Nilsson, Stig Salming och Juha Widing.
Det är intressant att se vilken blåbärsnation Sverige var i ishockey en gång i tiden. Inför OS i Antwerpen 1920 hade laget inte tränat på is och knappt aldrig utövat sporten alls, utan laddade upp med landbandy i en korridor.
Kanada, som började med hockey på 1870-talet, var länge överlägset i världen. Sedan kom Sovjets kommunistiska maskin och skapade också ett oövervinnerligt "CCCP". Jag minns som barn när man knappt trodde det var sant om Tre Kronor höll 0–0 en period mot Sovjet.
Men när man ser decennier av en sport staplas i rutan några timmar så förstår man att mycket kan förändras, om man bara ser sporten som helhet och dess bästa på lång sikt.
Jag tänker på det när så många klagar på Kalle Anka-mässiga VM-resultat i bandy och innebandy och när man vill banta serier för att bottenlagen är för dåliga. Tänk på sporten i stället, i stort. Om motståndaren blir bra blir du själv också mer intressant. Med många spännande lag blir segern ännu större.
Det blir som allra störst då när Sverige lyckas vinna bandy-VM första gången, som i Chabarovsk 1981, när Sverige blir världsmästare i hockey igen, som 1987 i Wien, och när Sverige slår omöjliga Kina i pingis, som i Dortmund 1989.
Kom ihåg att varje blåbärslag kan vara precis i början av sin egen Bustersaga och alla vinner på om det laget kan lyckas.