Det är inget avundsvärt läge som Piraternas speedwaylag har inför andra slutspelsrundan på Dunteberget på tisdagen. Om man nu inte gillar kniven på strupen-situationer, men det tror jag ingen gillar innerst inne.
Förutsättningarna efter Dackarnas 14-poängssegerskräll i Målilla förra veckan är att Dackarna kan åka ut och köra avslappnat. Även vid förlust i Motala är laget i allra högsta grad med i finalkampen.
Däremot ser det mycket mörkt ut för Piraterna om det blir en ny förlust. Vid förlust kommer det att krävas ett mirakel för att det ska bli en ny SM-final. Det är de 14 poängen som gör att Dackarna nästan har en bonuspoäng genom det, trots att inga bonuspoäng delas ut i slutspelet.
Därför har Piraterna all den press på sig som är så skönt att inte ha. Det kommer säkert vara stor glädje vid en seger, men det kommer att vara ännu mer lättnad efter en seger där laget bara anses gjort sitt jobb.
Piraterna har liksom bara kvitterat vid seger, inte vunnit något.
Det är nu Piraternas förare, extra pressade efter Piotr Pawlickis sena återbud, får plocka fram nerver av stål och sin mentala styrka för att komma upp på banan igen i finalkampen. Jag anser att samtliga är rutinerade, även de unga, och de har möjlighet att klara det. Även om situationen är tuff.
I Dackarna pratas det om att Piratsonen Alex Johansson fick sitt genombrott med de tre poängen förra veckan. Tungan på vågen i premiären och ingen kräver heller något nu när han får komma tillbaka och visa moderklubben vad han kan.
Att ha allt att vinna inför en storpublik mot sitt gamla lag på sin gamla bana, en bättre sits kan man inte få i toppidrottens avgörande ögonblick.
Jag vill kalla det en mental guldsits.
Just det kan bli det som fäller Piraterna i årets slutspel. Men jag hoppas förstås att Motalalaget studsar tillbaka.