När vädrets makter är med, solen skiner och över 5 000 personer samlas på torget en fredagskväll kan man inte säga annat än att Motala blir som en enda stor familj. Magisk afton när alla tar sig ut i folkvimlet. En utekväll blir inte bättre än så och det är bara att säga grattis till Stadsfestivalen, vars koncept lyckats ena hela stan.
När det sedan blir blåst, kyla och regn i sidled på lördagen kan inte ingen rå för att det blir folkglest dagen efter. Men lyser bara solen är Motalas sommarfestival en braksuccé och jag utgår från att den blir tradition när juli månads lönehelg kommer varje år.
Enat känns dessvärre inte delar av Motalas idrottsliv just nu. Trista och uppslitande konflikter plågar i åtminstone tre viktiga sporter just nu; triathlon, innebandy och ishockey. Det försöks slätas över och låtsas som att motsättningarna inte finns, men alla har ju ögon att se med. Det känns inte utvecklande i alla fall.
Inom triathlon vill utbrytarna i nya klubben Team Lewa sport inte kännas vid MTC, trots att de antyder ganska starkt att de inte trivdes där. Samtidigt tycker MTC:s ordförande Michael Thorén att nya klubben bara är bra, eftersom den gör prioriteringar som MTC inte hinner med, bredden.
Det är klart att två klubbar kan vara bra för sporten, men nu är det ändå ett faktum att Lewa sport väljer att simträna i strömmen i stället för MTC-drivna anläggningen Motalabadet. När det sker kan allt inte vara frid och fröjd, enligt min mening.
Inom ishockeyn var det i vintras värsta inbördeskriget i ungdomssektionen i Motala AIF. Bråket slutade med att ett helt lag, Team 03, bröt sig loss och tänker spela hockey i Österstads färger i stället.
Gott så, att 20 talanger fortsätter med hockeyn, men nu får jag ideliga rapporter om att konflikterna inte är över. Kommande vinter ska parterna trots allt mötas i kafeterian och samsas kring förråd och istider och omklädningsrum. Jag hoppas att det kan samarbetas mellan de vuxna där, för barnens skull.
Inom innebandyn ville ordföranden Dennis Lundqvist efter årsmötet i juni påskina att allt var frid och fröjd i Solfjäderstadens IBK, att alla i klubben drar åt samma håll.
Det är oerhört långt från min verklighetsbild av den lokala innebandyn. Solfjäderstaden har enorma problem att få sin A-lagsverksamhet att fungera. Det teoretiska breddprojekt som genomsyrat Solfjäderns verksamhet de senaste åren har jag knappt hört en enda skicklig vuxen spelare prata bra om.
I stället har Solfjädern oerhört svårt att knyta till sig bra och etablerade seniorer till sig. Av någon anledning. Damlaget har till och med lagts ned helt och hållet och jag har skrivit förut att jag är orolig för att herrlaget riskerar att drabbas av något liknande.
Det verkar just nu som att det blir ett väldigt juniorbetonat Solfjädern i herrtvåan i vinter och jag menar att det inte är rätt väg att gå framåt. Ungt är bra, men det måste hämtas in rutin och omvittnad skicklighet också.
Så mitt i semestern uppmanar jag till att röka fredspipa och söka samförstånd. Inom triathlon, ishockey och innebandy behövs det, framför allt. Se problemen och gör något åt dem i stället för att förneka dem.