Jag hade sett det litegrann själv, men mest hört talas om det. Trendbrottet där IFK Motalas bandylag i vinter ska spela en "totalbandy" med väldigt många olika spelare inblandade.
Mitt huvudfokus under premiären i Lidköping var att titta på hur det var i verkligheten när det blev allvar och seriestart. Om IFK verkligen skulle spela med hela laget och inte på några få.
Jag vet hur det sett ut andra säsonger, minns för några år sedan en bortamatch i Tranås där Patrik Spångberg spelade på min sida av banan. Han vände om och vände om och vände om och jag som bandy-lekman kunde till och med säga innan målvakten kastat ut bollen: Nu kommer Spångberg ta bollen, och åka i cirklar.
Men, den lättlästa tiden tycks förbi nu i IFK. I årets premiär mot Laik var visserligen de som skött allt tidigare, Spångberg och Eric Ågren, framträdande i spelet och båda hade bollen en hel del. De var bland de bästa.
Men där kom också Oskar Thor i uppåkningar, liksom Fredrik Lönn och Olle Nordlund, och även backen August Elebring gav sig själv tillstånd till utflykter. Flera andra tog plats i det konstruktiva spelet också, som Robin Östh som helt klart är en vass förstärkning.
Det var inte så mycket åkande med bollen utan hela tiden korta passningar för att sätta någon annan i spel och IFK visade, åtminstone glimtvis, det spel som det pratats om så vackert under hösten.
Dock gick det kanske långsamt och försiktigt, vilket gjorde att ett underlägset Laik ändå länge kunde hänga med i matchen.
Men jag är övertygad om att får IFK fart med den här bredden i laget så kan det bli segrar mot alla allsvenska lag, både hemma och borta.
Insatsen i Lidköping präglades av lite premiärnerver också, men samtidigt en stabil defensiv med nye spelande tränaren Daniel Lehnbom som libero. Det finns en bra grund där att utvecklas vidare på.
Att lite spänt och trevande ändå vinna med klara 5–1 visar på styrka.
Slutligen vill jag uttrycka min beundran för den fantastiska bandymiljö som finns i Lidköping med inomhushallen som är ett centrum för både sport och nöje på orten. När den här krönikan skrivs är det Villa-Bollnäs i elitserien framför ögonen, med fullsatta läktare och fullt ös i restaurangen på andra sidan isen.
Att få spela med denna inramning borde vara bästa drivkraften för ett IFK Motala som längtar efter, och hör hemma, i högsta serien.
Lidköpings inomhushall besegras bara av slutspelstider på Zinkensdamm i coolhet och bandy-rock´n´roll.
Jag förstår att många av IFK:s unga spelare stannade kvar efter Laikmatchen och såg Villa. En bandyfest som borde ge all inspiration i världen att köra på hårt i vardagen hemma.