Det kanske finns ett och annat i övrigt att önska när det gäller den lokala idrottens nivå. Bakom flaggskeppet Piraterna, det enda riktigt heta laget som når ut i riksmedierna, är det ganska tunt.
I Vadstena är Teknova i högsta serien, men det känns som att få bryr sig om squash. Damlagen VGIF och VHF skulle behöva komma upp ett snäpp till i fotboll respektive handboll för att bli riktigt attraktiva.
I Motala är högsta serien bara gott nog för stans bandy med den historia som IFK Motala har. Maifs fotbollslag behöver komma upp i superettan för att nå folket på allvar, och när det gäller Borens damer tror jag att det skulle krävas andraligan också för att locka fler än närmast sörjande. Även om Boren har en positiv trend. Solfjäderstaden behöver för sin del komma upp med sina A-lag ovanför distriktsnivå för att innebandyklubben ska kallas något annat än breddförening.
Ja, ni ser, den lokala idrotten har en bit att vandra för att det ska kunna kallas ett riktigt bra idrottsområde. Åtminstone jag kräver betydligt mer av lagen och föreningarna.
Men det är de aktiva det.
När det gäller arrangemang får man säga att det tvärtom är ett sanslöst drag och en förbluffande hög nivå. Redan på nyårsdagen slog jag fast att det är Vätternrundans 50-årsjubileum som blir 2015 års största grej i sportens värld. Det lär det utan tvekan bli, med tillhörande festveckor och övriga lopp. Som exempelvis Tjejvätterns 25-årsjubileum och även en ny satsning på mountainbike. Och så det största just i år, 50-årspresenten lång-VM i triathlon.
Sedan har Motala också kvar de andra klassiska grejerna, som Folkracefestivalen på Dunteberget och som seglarveckan med sina snipetävlingar i Råssnäs. Plus då MTB-loppet 1572 Challenge i augusti som gjorde succé med sin premiär i fjol. Det lär inte bli mindre pådrag där i fortsättningen. Sedan har vi Broloppet också som haft två bra år efter att bron byggdes och som utvecklar sig vidare inför tredje upplagan i september.
Poängen är att det inte är nog där, det är inte bara de lopp som redan finns som blir bättre. Nej, nya häftiga utmaningar dyker också hela tiden upp. På förhand måste jag säga att jag kittlas ordentligt av både Tom, bergsloppet som utgår från Håleberget, och Downwinder, halvmaran på vatten från Vadstena skott till Varamons strand.
Både Tom den 11 april, som vad jag läst är fullbokat, och Downwinder den 8 augusti är i mina ögon så vackra motionsresor att de skulle platsa som affischevent och förstasidesstoff i allt vad turistbroschyrer heter.
Uppenbarligen finns ingen hejd på vad Motalas idrottsarrangörer kan hitta på och det är ett högt betyg till en idrottsstad som i den ligan ligger i absolut SM-slutspelsklass.
Bara en sån sak som idén att flytta en kontroll rakt ut i vattnet, att ha den vid en klunga båtar, låter såg magiskt att jag nästan trillar av stolen. Jag har nästan lust att börja träna kajak eller standup-paddleboard bara för att få uppleva känslan av att glida förbi en sådan tillfällig idrottsplats ute på Vättern.
Finare än så blir sannolikt inte motion.
Slutligen ett par rader om Maifs hockeylag: Det må vara lägsta serien i vinter, men matchraden imponerar. 26 segrar och en förlust i grundserien och nu två raka i kvalet. Det påminner om Real Borens bedrift i fotbollsfyran 2010, då tabellraden var 21-1-0, och IFK Motalas allsvenska bandyseger 2012 då laget vann obesegrat med raden 18-2-0.
Precis som för Boren och IFK de gångerna är jag övertygad om att Maifs säsong bara kan sluta på ett sätt, i total triumf.
Men brasklappen finns där: Fokus krävs i veckans två matcher mot Gislaved.