Vädret gick inte att klaga på. Det var en sån där fantastisk vinterdag när man står och tänker på att bandy inte borde spelas någon annanstans än under bar himmel och strålande sol. Isparketten såg lika inbjudande ut som naturgräsplanerna är för fotbollsspelare när planerna är som allra grönast i augusti. Till och med IFK-tränaren Dennis Gustafsson, som lagt spelarkarriären bakom sig, erkände att han var ruskigt sugen på att skrinna ut i spel på Råslätts IP.
Men där tog det underbara slut den här lördagen. Det enda fantastiska sedan var att fundera över hur väldigt konstig matchen blev. Det blandades och gavs och man visste inte ut eller in hur det skulle sluta. Om det var bra eller dåligt, det som bjöds. Det var uppochnedvända världen.
Martin Grändås hade avgått som straffskytt, men efterträddes nu av nya straffmissare i form av Björn Einarsson och August Elebring. Konstigt, med tanke på att Elebring tydligen stänkt upp straff på straff i nättaket på fredagsträningen. Men det är något annat med det mentala när det blir match.
Sedan lyckades IFK dominera första halvlek i motvind och med solen i ögonen och 4–1-ledningen i början av andra halvlek såg bombsäker ut. Men när det rasar så rasar det rejält och det var rena turen att inte Jönköping fick in en 5–4-boll också.
Det märkliga efter paus var att vanligtvis täte målvakten Jussi Aaltonen tappade in skott från mitten. Då hade han inte ens solen i ögonen.
IFK blev visserligen i teorin bortspelat från kvalchans på fredagen när Nässjö slog Blåsut och därför var det märkligt att laget blev stirrigt när Jönköping forcerade. Å andra sidan finns det samtidigt alltid mycket ära och prestige att spela för, och samtidigt en plats i allsvenska supercupen nästa försäsong, dit seriens fyra bästa kvalificerar sig. Kanske var det därför nerverna kom in i bilden.
Rasen denna vinter, som kommit några gånger, är annars ett mysterium. Måste sitta i tanken, för jag vägrar tro att det handlar om orken.
Men när det nu inte blir kval är det dags att summera IFK:s säsong. Det blev en mellansäsong och en mittenplacering som jag förutsåg i höstas.
Men ändå stör det mig att IFK genomgående inte spelat mer offensivt under vintern. Det har vågats för lite och satsats för lite framåt.
Jag förstår på sätt och vis de defensiva tankarna. IFK:s tränare har inte tyckt att laget räckt till för att spela en offensiv propagandabandy och försökt att ge sig själv chansen med ett bra försvar och att försöka kontra på motståndarnas misstag.
Om poängen blivit fler med mer offensivt spel får vi aldrig veta, då hade IFK kanske inte varit så bra bakåt. Men en sak har jag tänkt på gång efter annan: Avvaktande bandy är inte roligt för publiken.
Det måste IFK Motala ta med sig till nästa säsong.