Det är alltid angenämt att se bakåt när det gäller bandyn i Motala. Alla profiler som IFK har haft, både spelare och ledare. Alla bragdartade insatser som gjorts och Busterresor som nått sitt mål.
Det är många som pratar om kvalsegern 1979, när IFK gick upp första gången, som en större milstolpe än SM-finalerna. Jag minns inte så mycket av 70-talet, men följde IFK hela 80-talet efter kvalsegern och det var ett storartat decennium där Motalabandyn några år var det bästa som fanns i hela östgötaidrotten.
Det säger inte lite om hur bra det var då, den konkurrens i länet som finns nu med många olika svenska mästare i Linköping, guldjakt för LHC:s herrar, och största mästarna av alla i IFK Norrköpings fotbollslag.
I år är det många jubileum att fira för den som vill minnas det som var i IFK. 50 år sedan IFK Motalas bandyklubb bildades, 50 år sedan isbanan byggdes och 30 år sedan första SM-finalen. Massor av spännande nostalgi finns att gotta sig i.
Själv glömmer jag aldrig SM-guldet 1987 och inte heller SM-kvartsfinalen i Edsbyn 1999. Det var också en prestation av Ola Grönberg att ta laget till kvartsfinal 2008. Sedan var återkomsten i eliten, obesegrat i allsvenskan 2012, också en stor seger med mycket känslor.
Men, dåtiden är ändå ingenting värd om man inte använder den för att ta sats mot framtiden. Backspegeln får så att säga inte bli större än framrutan, för då är det lätt att köra i diket.
Men jag tycker att IFK kör framåt i bra fart just nu. Det låter som att det inom några år finns goda chanser för att det viktiga hallbygget blir av. När nu den 50-åriga isbädden ändå måste bytas ut. Min känsla är att det slut kommer att stå en hall klar där på bandybanan.
Sportsligt har det varit intressant att följa IFK:s A-lag under försäsongen i höst, ett lag där det tycks som att många spelare kan ta kliv framåt. Tränarna Lehnbom och Thörnblad har en bra arbetsfördelning och kompletterar varandra bra, vasse målvakten Jussi Aaltonen lär bli en matchvinnare även i vinter, Jaakko Niemi kan bli den ångvält han aldrig blev i fjol, och min bild är att båda nyförvärven Robin Östh och Eric Olsson har näsa för målet. Fredrik Lönn kan också bli ett bra defensivt kraftverk på mitten.
Sedan är det ett plus att IFK ska försöka spela på många gubbar, vilket gör laget mer svårläst. Det lättar också trycket på enskilda nyckelspelare och bollhållare som Eric Ågren och Patrik Spångberg.
Det irriterade mig förra säsongen att IFK agerade så defensivt i matcherna mot de bästa lagen. IFK gav sig inte själv chansen. Men i vinter går i alla fall IFK all in med sin planerade "totalbandy", det får bära eller brista liksom. Grundtanken måste vara att man ska våga vinna på eget spel, inte förlita sig på andras misstag.
Bandyexperter på riksnivå har tippat IFK sjua i serien, men det är på tok för lågt om ni frågar mig. Jag tror IFK kan lyckas och lite vibbar har jag från segertåget 2012, när nu Magnus Brodéns ande är tillbaka i form av parhästen Björn Beckne som lagledare.
Det blir kval uppåt, men mitt tips får stanna där. Hur det går i kvalet får ni veta efter att några allsvenska månader har gått och jag sett hur bra totalbandy som IFK är kapabelt att prestera.
Det viktiga är i alla fall att IFK nu hela tiden är med och hugger där uppe och håller drömmen om elitserien vid liv. Det är inte minst viktigt för kommande hallbeslut i kommunen.