Motala har mycket att visa upp i olika typer av stadsnära vackra platser och det tycker jag att Vätternrundan lyckas fånga upp med den nya MTB-leden.
Banan, som året runt kommer att vara utmärkt med egentillverkade vägmärken, invigs nu på onsdagen av diverse idrottsprofiler och politiker.
Jag deltar inte i den premiärturen bland alla exproffs, men jag försäkrar alltså här och nu att jag ska åka banan nästa år när det för första gången blir ett motionslopp i cykelveckastil.
Det blir inte på någon fräsig och dyr mountainbike, utan mer tillbakalutad på en fåväxlad vardagscykel.
3,7 mil känns som en lagom distans, det krävs ingen vrålträning före. Samtidigt är det en fin resa längs stans alla kända landmärken, som Motalabron, Fålehagen, Dunteberget, Staffanstorp, Borenshult, Göta kanal, Bondebacka,
Varamon, Råssnäsudden och andra magiska ställen.
Jag tycker heller inte att det tar udden av det mountainbikeevent som IFK-bandyn satsar på, 1572 challenge längs Vätterns kust i augusti. Nej, den här MTB-leden är något lite enklare, lite mer vardagsmotionerande i stället för IFK-loppets lite tuffare karaktär. Båda behövs i motionsboomen, tror jag.
Det kan också vara coolt att åka MTB-leden när man själv vill, utan depåer och publik. Kanske blir det premiärtur redan före nästa sommar med familjen, men det vet jag inte. Är ju ganska lång distans för barnen. Löftet får gälla själva loppet.
Ett löfte till har jag lust att ge när det nu bara är några dagar kvar till Vätternrundan. Jag vet inte om det blir så, men jag skulle vilja lova att aldrig ens vardagscykla utan hjälm. Känslan kommer efter Hasse Ströms olycka där han vurpade i Vadstena och där hjälmen troligen räddade hans liv. Egentligen borde det vara självklart att aldrig cykla utan hjälm, men jag vet ju att det är svårt att lära en gammal hund att sitta. Men jag ska försöka se till att ta på hjälm varje gång jag trampar. Det är ju rätt kul med livet ändå.
Cykelveckan i Motala har nu avverkat förrätten med Minivättern, Tjejvättern och Halvvättern. Ett jäkla häftigt drag som vanligt. Man kan bara älska den fest som betyder så mycket för Motala och hela bygden och dess idrottsliv.
Efter lite mer förrätt i form av elitens Vättern GP på torsdagen stundar i helgen huvudrätten med själva Vätternrundan och sedan dessert några veckor senare med evenemangets egen 50-årspresent till sig själv, lång-VM i triathlon.
Oavsett hur stort VM blir så tycker jag själva rundans jubileum är det största och om man ska fundera på några nyckelord kring det 50-åriga motionsloppets själ så hittar jag tre:
Galenskap, gemenskap och energi.
Vätternrundan är symbolen för hur mycket "galna" människors omöjliga idéer betyder för ett samhälle. Det är det skapar utveckling, som gör att det händer något nytt. Det ingen såg komma är det de galna människorna, som Sten-Otto Liljedahl och Ewert Rydell, kan hitta.
Sedan är Vätternrundan gemenskap i den lokala idrotten. Inget får klubbarna och eldsjälarna att dra åt samma håll som Vätternrundan. Det är en förenande kraft för bygden.
Sedan vill jag ha med energi som centralt ord för festen också. I få sammanhang har jag mött sådan otvungen glädje som i samband med de här cykelloppen. Det gäller i och för sig andra motionslopp, som exempelvis Göteborgsvarvet och Broloppet, också.
Jag brukar propagera för att resultat är viktigt i idrott, men ibland behövs det inte. När många människor tillsammans, sida vid sida, besegrar sig själva, så blir sportens värld som störst.
Det är den härliga energin som Vätternrundan handlar om.