Vad är egentligen ett mål? Ja, det kan vara helt oväsentligt och en fjärt i rymden, sett till hur många mål som görs varje säsong. Många mål bryr sig ingen om, trots att fotboll handlar om att göra dem.
Men så finns det målen som förändrar allt. Som ändrar fiasko till succé och som för laget till himlen i stället för helvetet. Som kan ändra kursen för en hel klubb.
Det kändes som att Mohammed Abdulrahmans segermål för Maif mot Piteå i norrettan på söndagen var ett sådant mål.
Jag satt och liverapporterade på IP:s läktare och konstaterade efter 90 minuter att det varit Piteå som haft det mesta och det bästa av spelet. Nykomlingslaget från Norrbotten var till och med ofint att dominera långa stunder mot Maif. Med skickligt bolltrillande.
Piteå hade också haft matchens bästa chans, när William Olausson skruvade en frispark i innerstolpen. Otagbart för Maifs målvakt Rickard Göthberg och bara slumpen såg till att det varken blev mål direkt eller på returen.
Maif hade visserligen en del klara chanser i båda halvlekarna, men det här var en match som kändes som cupmatchen på Norra mot LSW. Det var rena kavalkaden i dåliga avslutningar från Maifs offensiva spelare.
David Svensson sköt långt utanför i friläge före paus, Renato Rako kom i många lägen men hade oerhört svårt med bollbehandlingen i avgörande lägen, och Edin Hamidovic var världens bäste vän med bollen, men var för tam i sitt skytte.
Det är något Maif måste jobba med, att få bättre sting i sina skott och framför allt att träffa mål oftare.
Men nu var det en back som såg till att på tre minuters stopptid fixa spetskompetensen i skyttet. Martin Ekströms intränade vobblerskott på frispark var det som tvingade Piteås målvakt Tomas Adell att lämna retur, en retur som Mohammed Abdulrahman avgjorde matchen på.
Alla som kan "Mommos" skadehistoria de senaste åren glädjer sig förstås extra med honom, att just han fick bli matchhjälte. Nu ska han visst på nytt läkarbesök i veckan, men han har fått klartecken att köra för fullt nu och får han bara vara frisk är han en enorm energikälla som Maif har, både för laget och truppen.
Mommos mål för också Maif snabbt tillbaka till toppstriden. Det är det som gör att det känns så extra betydelsefullt. Nästa hemmamatch är mot tabellettan Dalkurd hemma på söndag, en tidig seriefinal. Då räknar jag med att minst dubbelt så många som de 363 mot Piteå kommer till matchen.
Maif har något extra den här säsongen och är värt att ses. Något säger mig att det är en stolpe in-säsong.
Vinnarspåret är dock något som Motalas andra division 1-lag, Borens damer, fortfarande letar efter. Spelet var det inget fel på mot Örby, men målen gjordes inte och tredje raka förlusten kom. Om nu Boren ska envisas med att spela det fina kortpassningsspelet och inte alls lyfta långt eller "grisspela" så är mitt förslag att flytta till Idrottsparken.
Jag vet att det är en känslig fråga, Borens IP är hemvisten och där hjärtat finns, men där krävs det också något mer för att lyckas. Lite primitivt spel måste plockas fram, utöver det fina. Om det ska bli segrar föreslår jag att flytta in till stan och IP:s konstgräs. Där är chansen större att vinna med det eleganta spelet. Helt enkelt svårare att försvara sig för de andra lagen.
Boren har massor av skickliga spelare, som Lisa Pålsson, Johanna Nyberg, Emelie Ljungberg, Linn Haglund och Åse Perman bland många. Spelmässigt håller laget hög division 1-klass. Men laget måste lära sig kampspela om det inte ska bli en jobbig bottenstrid.
För kampspel och satsa på hörnor och striden där kommer att bli melodin från många motståndarlag. Bara för Boren att plocka fram det också, vid sidan av finliret.