En del tycker att Sverige är ett rikt land som borde dela med sig och exempelvis ha ett generöst flyktingmottagande. En del tycker att Sverige står på ruinens brant, att välfärdsstaten är nära kollaps och att vi därför borde stänga gränserna och inte ta emot så många invandrare.
Det är oroande att se att de båda lägren gräver ned sig allt djupare i sina skyttegravar och att samhället polariseras och delas upp i två läger.
Det kanske är svårt att få facit när alla på var sin sida agerar med hjärta för sin sak, med passion för vad som är rätt väg att gå för landets framtid.
I sådana situationer handlar det om att samtala, kompromissa och gå den gyllene medelvägen. För samhällets bästa.
Det gäller i högsta grad också svensk idrott och hur den ska bedrivas. Jag har senaste veckan, efter Svenska fotbollförbundets beslut att ta bort resultaträkning under 13 år, sett en stark uppdelning i två läger i frågan. Båda sidor med passion för var sin sak. Båda med hjärta för att det ska vara så stor glädje som möjligt och att idrotten ska vara så inbjudande som möjligt.
Här gäller det också att hitta den gyllene medelvägen. Jag tror att de allra flesta är överens om att utstuderad toppning ska hållas borta i lagidrotten i de yngre åldrarna. Att toppa unga lag ger bara motsatt effekt i längden. Alla är också överens om att det ska jobbas med respekt-frågan oerhört hårt, att framför allt vuxna ska uppträda bra kring idrotten.
Att barn, ledare och föräldrar ska uppträda bra och kamratligt, kring både träning och match och umgänge, är en av idrottens absolut viktigaste frågor.
Sedan kommer man till det här med resultaträkningen. En fråga där idrotten mellan olika sporter sedan länge varit tudelad. Innebandyn och fotbollen går i bräschen för att inte räkna tabeller och utse vinnare, medan sporter som friidrott, bordtennis, bågskytte och brottning har resultatlistor från nio-tio års ålder.
Så vad är rätt? Jag tycker ju man borde se på skolans värld, där den största kompetensen kring barns utveckling och lärande borde finnas. I mellanstadiet finns novelltävlingar där enstaka vinnare utses och prisas på skolavslutningar. Där finns Vi i femman som är en riksomfattande och utslagsgivande frågesport och där finns betyg.
Med den vetskapen borde en frivillig lek som fotboll också kunna utse vinnare i mellanstadieålder.
Det finns mycket bra i de "Sisu-ideal" som bland annat fotboll och innebandy går efter, men min poäng är att det kan inte vara den enda vägen att gå. Idrotten motverkar sig själv om man säger till barn och föräldrar att idrotta på det sätt som idrotten vill, annars kan ni gå någon annanstans.
Så fotboll för tolvåringar borde, tycker jag, erbjuda både och. Tillåt arrangörer att gå båda vägarna. Låt den som vill ha medaljutdelning ha det, och låt den arrangör som vill ha devisen "alla vinner" ha den.
Sedan är det upp till lag att anmäla sig till den sorts cup som man tycker är roligast, efter att ha frågat barnen.
Det kallas valfrihet och det skulle idrotten må bra av. En sorts gyllene medelväg.