Olika sorters elände och bedrövelser, det går inte att komma ifrån att det dominerar minnesbilden av lokala sportåret 2015. För flaggskeppet Piraterna var det massor av olika känslor, inte bara kring Darcy Wards svåra olycka och skada utan även kring Greg Hancocks vansinnesutbrott gentemot Nicki Pedersen.
Om mister Hancock kan få svarta ögon kan alla få det. Vi är alla människor som reagerar.
2015 var också nederlagens år då varken Borens damer eller Motala AIF:s herrar räckte till i fotbollens division 1. Båda lagen och klubbarna får nu slicka såren och ta nya tag i lägre division.
Ännu värre än att förlora matcher är att inte komma till spel över huvud taget och det var verkligheten för två folkkära damlag där Vadstena HF i handbollen och Solfjäderstaden i innebandyn lade ned. Något ingen trodde var möjligt blev verklighet förbluffande fort, i Solfjäderns fall till och med månaderna efter att damlaget vunnit DM-guld och jublat tillsammans.
2015 var på sina håll konflikternas år där det var en bidragande orsak till att Solfjädern inte bara förlorade sitt damlag utan även drabbades av spelarflykt i herrlaget som nu har svårt att komma upp ur distriktsnivån.
Motala AIF:s ishockeyklubb hade en framgång på herrsidan där ett hemvävt gäng kvalade klubben tillbaka till tvåan, men hade en uppslitande strid i ungdomsverksamheten där ett helt lag bröt sig ur och bildade eget i fotbollsklubben Österstad.
2015 var även ett sorgens år där en rad eldsjälar gick bort. Bernt Wigert, Tore Almberg och Rainer Gillman gjorde stora insatser, alla tre på olika sätt i Maifalliansen, men finns nu inte längre bland oss på idrottsplatserna.
Men, visst innehöll året också framgång och stora glädjescener. För vem kan glömma fredagskvällen när Vätternrundan i ny startposition i den naturliga arenan intill kyrkan kunde skicka iväg cyklister på 30-milafärden runt sjön, för 50:e gången.
Det var riktig ståpäls att få se kändisar, kungligheter och vanliga motionärer rulla iväg på jubileumsrundan.
Ett 50-gångsjubileum som några veckor senare kröntes av ett lång-VM i triathlon som fick hela Motala att gå man ur huse och bli de sportåskådare vi vill att de ska bli så mycket oftare.
Men jag tänker också på de små klubbarnas stora triumfer 2015. Borensbergs innebandylag gjorde en mirakulös vändning mot Åby ungdom i kvalet till tvåan och fick gå upp i returen, inför proppfull läktare i Hällaskolan.
Så mycket hjärta, på och utanför banan, är det länge sedan jag såg i den lokala idrotten. Publiken bara skrek så fort spelarna kom ut ur omklädningsrummet till uppvärmning, något jag inte sett sedan IFK Motalas bandylag var som mest populärt på 1980-talet.
Men även Borens fotbollsherrars kvalseger och avancemang till trean var stort, kom från ingenstans och efter nederlagstippning av många "experter", inklusive mig.
Vadstena GIF:s uppgång till damettan, slutligen, kanske inte var så oväntad. Klubben har visat i flera år att det finns massor av mer än bara den flyktade superstjärnan Stina Blackstenius.
Det kanske är det som var det största i VGIF, det långsiktiga arbetet som utvecklats steg för steg. Både i styrelse, bland ledare och i spelartruppen. Matcharrangemangen i kval och i cupen mot LFC var bra och då visades även ett stort publikintresse från orten.
Något av det största och mest spännande 2016 blir utan tvekan att följa VGIF i ettan.
Det finns en allt större tendens till att Motalas idrottsliv med det elitmässiga blir en sovstad till Linköping. Där pendlingsturerna bland spelare allt mer görs från Motala, och för den delen Vadstena, och in till den större staden.
Det är en oroande utveckling, för tidigare har det varit tvärtom, att pendlingsbilarna kommit hit och förgyllt lag som Maifs fotbollslag, Borens damlag, Solfjäderns båda representationslag, VHF:s handbollslag och Maifs hockeylag.
Det är viktigt att det finns bra elitsatsande lag här också, och inte bara breda ungdomsverksamheter.
Men VGIF:s damer är ett lag som visar att Motala och Vadstena fortfarande kan ha dragningskraften att samla både inhemska spelare och nyförvärv utifrån till en riktigt bra satsning.
Det är ett gott tecken på att det fortsatt kan vara levande elitidrottsmässigt här också, och inte bara i den större staden.