Som så mycket annat i den organiserade idrotten var det på de brittiska öarna det en gång startade. Begreppet "derby", de matcher som har det lilla extra. De drabbningar som det snackas om, långt före och långt efteråt. Ungefär som att möta brorsan, eller grannen, eller någon annan närstående.
Uttrycket sägs ha sin bakgrund i slutet av 1800-talet, när en rugbymatch mellan två lokala lag kallades "the local derby". Det kan också ha startat med den engelska hästtävlingen "the derby", en osedvanligt stor fest med massor av åskådare.
Just extra mycket publik och extra stort intresse är det som kännetecknar dessa matcher, hur mycket de inblandade än säger att det är "en match som alla andra" och att "det delas inte ut fler poäng i den här matchen."
De bluffar förstås, för att minska pressen på sig själva. Det är klart att alla som helt plötsligt får massor av extra ögon på sig just då vill vinna extra mycket.
Dessutom vet alla vad det betyder att besegra brorsan.
Många klassiska derbyn finns i idrottsvärlden, kända och okända. Just nu kvalar exempelvis mitt favoritlag Ipswich till Premier league, i ett "Old farm" mot Norwich. Orden är förstås en blinkning mot Skottlands "Old firm" mellan Rangers och Celtic.
Klart att det kokar i sydöstra England dessa två helger där det står 1–1 i halvtid.
Odödliga klassiker är El Clasico, Barca–Real Madrid i Spanien, och det finns så många andra: Liverpool–Everton, United–City i Manchester, Inter–Milan, Lazio–Roma, Arsenal–Tottenham, AIK–Hammarby, IFK Göteborg–Örgryte. Helst ska lagen vara från samma stad. Går vi till min hemort kunde matcherna mellan MAI och Södra förr i tiden koka av rivalitet.
I den lokala idrotten här då? Ja, Solfjäderstaden–Borensberg i innebandy längtar vi till, liksom alltid Wettern–Maif i ishockey. Även om det här är grannstäder som möts. Även Kristberg–Borensberg i fotboll tycker jag har något extra.
I fotbollen återkommer många i min föräldrageneration till matcherna mellan Maif och Boren i mitten av 60-talet. När lillebror Boren från verkstadskvarteren utmanade storklubben Maif i gamla trean. 1 600 åskådare ska det ha varit på IP, med den gamla gröna läktaren, när Boren skrällvann.
Under de senare decennierna har Motalafotbollens derbyn mest handlat om de lägre placeringarna på stegen, kamp om att vara näst bäst efter Maif. Eller trea-fyra i rankingen. Det kanske inte har gjort det lika glödhett som när småklubbarna då och då utmanat storebror.
Men visst har jag sett heta derbymöten, som duellerna mellan Zeros och LSW på 90-talet när Zeros fortfarande var bra. Extra hatkärlek har det också alltid varit mellan IFK och Boren. Jag tror minst antal övergångar skett däremellan i stan.
På senare år har det varit Boren mot LSW som stuckit ut. I år utvidgas det till sex derbyn i fyran när IFK är tillbaka. Men Boren–LSW är först ut i kväll och det var när Johannes Utay spelade och var med och tog LSW till trean 2007 som LSW senast vann. Då blev det 2–0 båda gångerna mot Boren.
Efter det möttes lagen inte 2008–2010, men 2011–2014 har åtta möten gett sex oavgjorda och två Borensegrar. Nu är Johannes Utay tränare i LSW. Kanske dags att vinna då.
"Klart det blir kul att första gången stå som tränare i ett derby", erkänner Utay före Borenmatchen.
Vid niotiden på fredagen vet vi hur derbyt slutar. Jag tippar oavgjort, 1–1.