Det sägs att målvakten är halva laget när det handlar om lagidrott. Ett lag kan aldrig nå framgång utan en bra målvakt och går ett lag hela vägen så finns en trygg och vass målvakt alltid där i målet.
Det kan låta klyschigt, men jag tror att det ligger något i det.
Om det stämmer har i alla fall Solfjäderstaden förutsättningar att få en rolig division 2-säsong med sitt herrlag.
Det var en svår uppgift i premiären i Hällaskolan i Borensberg för Fjäderns på många händer unga lag. BIBC är visserligen en lite smågrön nykomling, men det var hårt tryck inför matchen, både med väntad storpublik och med het mediahausse. Detta inför det första Motala kommun-derbyt i innebandy på flera decennier.
Det är inte alla tonåringar som pallar sånt. Väldigt bra spelare kan få gummiarm och nervositetsfrossa av mindre.
Borensberg försökte också, med glimten i ögat, köra lite mental krigföring på förhand. Den av Solfjädern avstängde Kasper Jareblad var både anmäld till matchen och ombytt och med på uppvärmningen. Det ryktades om att han skulle spela, men sen ströks han från laguppställningen tio minuter före start. Det hade aldrig tagits något snack med Fjädern om att lösa honom, utan det bara ett sätt att sätta fokus på frågan inför publiken.
Men denna kväll kunde inget rubba Solfjäderstaden från fokus och allra minst då nämnda målvakten Linus Staaf.
Med framför allt skicklighet, men även lite tur, tog han alla skott han fick på sig under tre perioder. Han till och med nickade bort bollen någon gång. Staaf är en lång ung man, men visade att han hinner snabbt ned till stolprötterna och med den kapaciteten och räckvidden är man en bra och matchvinnande målvakt.
Jag tänkte på tidigare stora Solfjädermålvakter i historien, som Henrik "Bea" Qvist och Klas Pettersson, när jag såg Staaf. När han bara är 17 år och ändå spelar på ett rutinerat vis och är orädd så finns det möjligheter att gå långt.
Linus Staaf gjorde ett par A-lagsinhopp redan förra säsongen och debuterade då, men kanske blir han redan nu förstemålvakt på riktigt. Men trots att han höll nollan var han ödmjuk efter premiärsegern, en storhet det också.
"Vi är ju tre målvakter som slåss om platsen så det är konkurrens", menade Staaf.
Jag tyckte på förhand att det var ett mycket svårtippat derby och såg en handfull offensiva tänkbara matchvinnare i båda lagen.
Nu klev Linus Staaf fram i ljuset och det såg jag inte komma. Kul att bli överraskad. Borensbergs målvakt Hampus Larsson kanske inte var dålig, men var inte i närheten av lika snabb ned till golvet som Staaf, snarare lite för långsam på några mål.
Det var en av de stora skillnaderna i derbyt, målvakterna.
Borensberg spelade en snabb innebandy och sköt så fort man kom åt, precis som i kvalet, men nu mötte laget en övermäktig målvakt som också fick bra täckhjälp av sina försvarare.
Borensberg fick inte i gång sitt passningsspel, förutom i powerplay som fungerade bra, och hade lite för många småtillslag på varje spelare. Det gick för långsamt. Den energi som uppbådades i kvalet fick laget inte upp nu.
Samtidigt hade Solfjäderstaden ett verkligt kvalitativt och uppenbart intränat spel, där omställningarna var snabba och då gick bollen som på ett snöre, och framför allt med distinkta avslut.
I effektiviteten i avslut och framför mål skiljde det en division mellan lagen. Där var Borensberg kvar i division 3.
Förutom målvakten Staaf har Solfjäderstaden några vassa spelare som kan ta laget högt upp i tabellen. Som Hampus Karlsson, Didrik Karlsson och de nya ungdomarna Oskar Hovlund och Oscar Bierfeldt. Men det visades beslutsamhet på flera andra håll, som Johannes Berglund som var en rese på banan och inte bara gjorde det viktiga 1–0-målet.
Ångan och utstrålningen i laget är också uppenbart bättre än förra säsongen då det var ganska håglöst, åtminstone på våren.
Kort och gott kan vi säga att KUL, Solfjäderstadens devis med kvalitet, utveckling och långsiktighet, slog BIBC:s kul, byggt på passion och kämpartakter, den här gången.
Med laganda och individuell skicklighet, kopplat till den höga träningsviljan, kanske ökenvandringen i distriktsserien (femte året i rad i tvåan nu) snart ändå kan ta slut för Solfjädern som är en förening som inte hör hemma någon annanstans än i de högre förbundsserierna.
Nu blir det lite serielunk några höstveckor innan nästa storhöjdare spelas i Motala sporthall 13 december, nästa Motaladerby hos Solfjäderstaden.
Efter detta första derbyt kan slås fast att Solfjädern säkerligen kan kriga i toppen. Hur högt laget strider återstår att se.
Borensberg tror jag kommer att hitta sitt spel bättre och har tillräckligt bra spelare för att hänga kvar. Men nedre halvan blir det garanterat, BIBC visade i premiären att laget trots individuell rutin är rätt grönt på division 2-nivå.
Publiken då? Ja, fullsatt var det i Hällaskolan. Men inte lika galen stämning som i kvalet. Kanske berodde det på klar bortadominans och att hemmasupportrarna till slut inte hade fått jubla över ett enda mål.
Mellan lagen var det en del enstaka efterslängar, men aldrig någon riktig hetta eller risk för att bataljen skulle balla ur. Solfjäderstaden var helt enkelt för bra för Borensberg den här gången.