Jag minns Mattias Sunneborn, längdhopparen. Han sade att han skulle sluta på topp och det där hoppet som gav SM-guld skulle vara hans sista. Så coolt minns jag att han, och även omgivningen, tyckte att det var att bara dra till med ett kanonhopp och sedan aldrig hoppa längdhopp mer.
Men. Det blev inte hans sista hopp. Idrott är alldeles för roligt för det. Samme Mattias Sunneborn nådde aldrig över åtta meter igen, men han fortsatte hoppa längd och tävla i andra grenar. Olika veterantävlingar blev hans kall och tror aldrig jag sett en så hängiven veteranidrottare som Sunneborn.
Häftigt förstås. För det finns inget som inspirerar och smittar så mycket som en idrottare som brinner och går så att säga all in för den idrott han/hon håller på med. Det behöver inte handla om VM, det kan lika gärna handla om en lokal tävling på lägre nivå.
Det snackas ofta om att den moderna människan har så mycket att göra. Det finns så lite tid och är så mycket stress. Därför tappar idrotten utövare, inte minst i lagidrotterna. Man har liksom inte tid att spela division 4-fotboll och ideellt ge det fyra gånger i veckan längre.
Dessutom lockar tv-soffan allt mer, med det enorma sportutbud som finns i alla kanaler. Till och med andraligor kan ses i rutan.
Men stämmer det egentligen? Att det är så ute att egenidrotta passionerat på lägre nivå? Nej, min spaning i vår lokala idrott känns inte så. Jag ser tvärtom en rolig trend just nu där många profiler gör comeback och kör sin älskade sport ett varv till.
Fredrik Orest satsar återigen på SM i golf, i LSW spelar killar som Johannes Utay, Fredrik Johansson och Dino Muhic A-lagsfotboll igen, och i IFK Motala gjorde jag stora ögon när Henrik Törnvall var med på grusträningen.
Det känns som väldigt roliga återkomster, för idrotten behöver rutinen och erfarenheten bland alla hårt satsande ungdomar.
Blandningen mellan ungt och gammalt är det bästa.
Som jag sagt förut till spelare som utstrålar att vara i slutet av karriären: Spela så länge du kan, livet i tv-soffan är tillräckligt långt ändå.