Med lite pengar, ont om jobb på orten och brist på förutsättningar är det svårt att locka bra spelare. Det brukar heta så i den lokala idrotten. Inte minst i IFK Motalas bandylag brukar det pratas om det när det senaste åren varit svårt att hitta bra nyförvärv utifrån.
Utan resurser och utan hall är det svårt att locka de riktigt bra spelarna.
I det läget gäller det att fiska i de vatten där ingen annan fiskar, att hitta de oetablerade spelarna. Namnen som ingen annan kunnat upptäcka. På det viset hittade IFK spelare förr, som Jörgen Granberg från Bollnäs, Stefan Erixon från Gamleby och Patrik Spångberg från Flen/Katrineholm. Tre exempel på spelare som inte direkt var toppspelare, men som växte till det efter hand. Så småningom fyllde de ut kostymen i IFK-dressen.
Det har blivit svårare att göra dessa kap, inte minst med tanke på att IFK inte längre är ett lag i högsta serien och som i förutsättningar blivit frånåkta av andra föreningar som kommit inomhus med hall.
Ändå är det de värvningarna som måste göras om IFK ska kunna ta sig tillbaka till elitserien. Många egna spelare ska det vara, men det krävs också vass input utifrån.
Om det varit glest med riktigt bra nyförvärv tycker jag ändå att jag kan se nu att IFK gjort två fynd. Målvakten Jussi Aaltonen hittades i Tjust i fjol. Han var bra då och är ännu bättre nu. Snudd på osannolikt bra värvning i andraligan.
Anfallaren Robin Östh kunde kommit från Tranås redan i fjol, men kom i år och har hittills infriat förväntningarna. Både bra skytt och näsa för att åka rätt. Målsinne och förmåga att göra olika typer av mål.
Fortsätter duon bra kan det bära riktigt långt för Motalalaget i kampen om att komma tillbaka till högsta serien.
Om jag slutligen ska skriva något om kaosmatchen på Sjöaremossen så kanske det pittoreska med isbanan mitt i ingenstans i norra Halland denna gång förbyttes i en lite stilla undran om matchen verkligen skulle ha spelats. Regnovädret fanns med i väderrapporterna dagen före, men problemet var att Frillesås redan skjutit på en match och inte fick göra det med en till enligt allsvenskans regler.
Då hade kunnat bli walk over till Motala om ingen reservarena plockats fram. Därför försökte Frillesås att spela i alla väder och förutsättningar. Även i halvmörker, när en lampa slocknade, ville Frillesås spela på.
Jag kan tycka att det är charmigt att det finns plats för idrottsarenor som Sjöaremossen i näst högsta serien, en nästan komisk kontrast mot det hypermoderna inomhustemplet i Lidköping där IFK Motala inledde säsongen.
En kall, härlig vinterdag är det säkert en fantastisk miljö att komma till när det är Frillesås borta. Då blir det en upplevelse för alla inblandade.
Men när nu ismakarna precis fått i ordning en mjuk, vattnig is och det varslats om en klassisk västkuststorm, ja då kanske det hade varit bättre att spela någon annanstans den här gången.
Jag kan förstå att ett elitseriesatsande IFK hela kvällen slog fast sin rätt att spela i så bra förhållanden som möjligt. Det var rätt att ta den striden.
Samtidigt ska Motalakillen Janne Wärn, anläggningschef i Varberg med ansvar för Sjöaremossen, ha en eloge för att lyset på plats kunde fixas till med en smart lösning.
Det gjorde att det till slut blev hyfsat sportsliga förhållanden och IFK Motala riskerade härmed inte längre att få åka till Halland en gång till senare.
Sammantaget, med facit i hand blir en kaosmatch som den här ett samtalsämne för lång tid framöver, en udda anekdot, och få segrar kan stärka moralen i ett lag som den typen av triumf.
För det var en prestation av IFK att slå Frillesås den här kvällen. Det var ett spännande kapitel på vägen i äventyret att försöka gå till elitseriekval.
Den vinkeln på tankarna får spelarna ha när ljumskarna ömmar dagen efter.