När ett Motalalag, Boren, redan är ur ettan och ett annat, Motala AIF:s herrar, är på väg ur tredjenivån är det upplyftande att följa förberedelserna i grannstaden.
Det kommer att betyda mycket för den lokala fotbollen att Vadstena GIF:s damlag får göra debut på division 1-nivå nästa år.
Bara några dagar efter den mäktiga kvalsegern på Kungsvalla känns det också som att VGIF ligger långt framme i sin planering.
Framför allt är känslan att alla vill, om de kan, vara med på tåget. Ingen vill sluta vara ledare kring laget och ingen vill sluta spela. Det är ett bra betyg för hur det fungerar i ett lag och en klubb.
Min bild av Giffarna, som jag följt på rätt nära håll de senaste åren, är att det är väldigt mycket snöbollseffekt i utvecklingen.
Vem som bestämde sig först vet jag inte, kanske var det någon tränare som brann, men efter att någon bestämde sig så har det kommit vågor av engagemang i Vadstenafotbollen. När ledare vill ge allt ville också spelare ge allt och när spelare ville ge allt ville ledarna ge ännu mer och när ledarna ville ge ännu mer ville spelarna ännu lite till. Och så vidare.
Det är min bild.
Det har byggts på och blivit ett steg bättre varje år, både på och utanför planen.
Jag måste erkänna att jag var en av de som tvivlade när Stina Blackstenius försvann till LFC och allsvenskan. VGIF trodde jag var damfotbollens svar på herrlandslaget och Zlatan, allt byggt på en spelare.
Vad fanns bakom, vem skulle ersätta Blackstenius 38 mål i trean?
Jag minns dock samtidigt att VGIF:s ledare inte var oroliga över tappet av Stina, även om de förstås insåg att förlusten av en så ovanligt bra spelare skulle märkas. Men lagets spel lades om och det blev till att kollektivet fick ersätta stjärnan, ungefär som den där gången Sverige slog Spanien utan Zlatan. Andra klev fram i stället.
Jag tror också att Blackstenius ande trots allt levt kvar i VGIF på så vis att när hon blivit allt mer etablerad i LFC och ungdomslandslag har hennes framgångar samtidigt varit en dragningskraft för de jämnåriga som spelat kvar i Vadstena.
Stina har varit beviset för att det går att lyckas, var man än kommer ifrån.
Det är en skaplig dubbel för gänget också när Blackstenius som nyuttagen i A-landslaget i lördags självklart deltog i VGIF:s segerfest efter kvaldramat.
Snacka om att de kunde fira varandra.
Att det funnits fler duktiga spelare i VGIF än Stina har dock visats massor av gånger. Alla framgångar som klubben haft senaste åren, i seriespel men också i olika cuper som Dana cup och Gothia cup.
Bara siffran att VGIF fått fram dussinet tjejer, födda mellan 1994 till 2000, till Östergötlands lag på elitlägret i Halmstad säger mycket.
Att de flesta sedan också velat vara kvar i klubben är ett bra betyg för verksamheten. Utöver Blackstenius är det bara Emelie Brandt, som spelar i elitettan med IFK Kalmar, som testat lyckan på andra håll högre upp.
På små orter som Motala och Vadstena är det så lätt att skylla på att det inte finns jobb och att ungdomar flyttar om man inte lyckas med sin A-lagssatsning.
Men har man bara tillräcklig dragningskraft, att det är attraktivt att vara kvar, så går det att undvika sådana spelarflykter.
Det blir spännande att följa VGIF in i nästa fas nu. Klubben är redo för ettan och staden också, bedömer jag. Det finns en idrottspublik i Vadstena och det har visats i cupfesten mot LFC tidigare under året och i sista kvalmatchen mot Värnamo. Då har VGIF även skapat bra matcharrangemang.
Jag tror därmed att det finns spelare i både Linköping och Motala som skulle tycka att det vore rätt häftigt att vara med på VGIF:s vidare äventyr.
Jag tror inte det krävs jättemycket övertalning för att hitta förstärkningar, det känns mycket som ett dukat bord att komma till om man vill satsa på fotboll.
Går det bra och har man kul i ett lag så sprids ryktet fortare än man anar.
Det gör att snöbollen fortsätter rulla.