Det brukar sägas att Motalas fotbollsklubbar har svårt att samarbeta och prata med varandra. Jag brukar kritisera det också, speciellt när det är olyckliga matchkrockar som ställer till det för publiken och alla intresserade runt om. Ibland är det uppenbart att alla bara tänker på sig själva och jobbar på var sitt håll.
Men i lördags såg jag ett härligt undantag. Att komma till Borens IP och mötas av det folkvimmel som klassfotbollen skapade var stort, en härlig känsla och en vacker syn.
Att Borens IK är bra på arrangemang vet vi sedan länge, efter sånt som Motalabuggen och framför allt det fantastiska Östgöta innefotboll cup som är kring nyår varje år. Men nu tycks Boren även ha fått till en sommarfest som gav mig associationer till ÖIFC, vimmelkänslan och att alla möjliga människor man inte förväntat sig att se på en fotbollsplan var där.
Det är klart, vi är många som är föräldrar till barn i åldern sju till tolv år, men ändå var det fantastiskt att få se "en hel stad", eller kanske en hel bygd, samlas på det viset.
Det är ungdomsidrott, eller idrott över huvud taget, när den är som bäst. När det är som mest glädje och spontanitet. Nog såg jag också en del skön vinnarkamp i en del matcher, även om det officiellt inte räknades några resultat i någon åldersklass.
Österstads IF:s ordförande Marcus Kåtorp var en av många som var imponerade av festen på Borens IP. Han hade två barn med, i olika klasser.
– Fantastiskt att det går att göra en sån här sak. Det spelas här uteslutande för att det är kul, en stor eloge till Boren, sade Kåtorp.
Andra Motalaklubbar, som LSW och Maif, passade också på att lägga ut information om sin verksamhet under evenemanget. Klassfotbollen ska vara en inkörsport till hela den lokala fotbollen, inte bara Boren.
LSW hade på Mossen på förmiddagen 84 barn i knatteträning, men många av dem skyndade efter det vidare till klassmästerskapet på andra sidan stan.
– Förr började alla spela fotboll automatiskt, men nu måste vi kriga om barnens tid. Det är tuffare i dag. Klassfotbollen är ett bra sätt att få de som inte spelar att prova på, sade LSW:s ungdomsledare Daniel Nicklasson, även han på plats.
Jag vet att det finns en grupp nu där alla fem stadsklubbar i Motala samarbetar kring ungdomsfotbollen, de ser till att det jobbas på alla håll med ungefär samma värderingar. Det är också ett sundhetstecken.
Om exempelvis det viktigaste för bandy och ishockey är att barn lär sig åka skridskor, så är det viktigaste för stans fotboll att barnen hittar till fotbollen, oavsett var i stan de gör det.
Jag tror att klassfotbollen också kan bidra till att det spelas mer oorganiserat på skolgårdar och spontanidrottsplatser och parker. Den fotbollen är också viktig, för att barn kanske senare ska ta steget till att spela "riktig" fotboll med ett klubbmärke på bröstet.
Att klassfotbollen, som nästa år fyller fem år, blir kvar på Borens IP i stället för Råssnäs, känns givet. Boren slapp kostnaderna för att flytta massa grejer från sin hemvist och nu blev det extra trevligt när publiken kunde sitta i brassestolar lite upphöjt ovanför de små arenorna.
Trots derbyn mot Maif, cupmatch mot IFK Norrköping och Motalabuggens start har det tidigare aldrig varit så mycket folk, kring 2 000 personer, på den vackra idrottsplatsen vid sjön. Nästa år tror jag att publikrekordet slås igen. När alla nu berättar vidare vilken trevlig fest det var.