Mitten av mars 2016. Solfjäderstaden möter Rimforsa borta i den sista matchen för säsongen.
Solfjäderstaden avslutade med buller och bång, sätter jag som rubrik.
Fast i ärlighetens namn så hade jag betydligt mer negativa rubriker än så i åtanke. För Solfjäderstaden förlorade med 21–5. Och då stod det ändå 4–4 halvvägs in i matchen.
Så den sista halvtimmen av säsongen torskade de alltså med 17–1. Jag kan villigt erkänna att jag efter det samtalet sa några mindre smickrande ord om lagets insats till kollegorna.
17-1 i arslet på en och en halv period. Den händer ju bara inte och hade någon då sagt att Solfjäderstaden ett år senare, utan att ha värvat in ett helt nytt lag, skulle kvala uppåt. Ja då hade jag nog skrattat.
Men kanske var det det bästa som kunde hända att de fick avsluta säsongen med den käftsmällen.
För alla som någon gång sysslat med sport vet att det inte är kul att bli så förnedrad. Så krossad. Och dessutom inse att det inte berodde på att motståndarna var så mycket bättre.
Utan att man själv är den största förklaringen till att det blev som det blev.
I det läget har man två val. Antingen tar man klubba, boll, skor och allting annat i träningsväskan och hivar ut det genom fönstret på vägen hem. Lovar sig själv att aldrig någonsin mer sätta en fot på en innebandyplan. Låser bittert in sig hemma på kammaren och svär eder över reporterkräket som har mage att säga att det varit precis så dåligt som det har varit.
Eller så väljer man den väg som Solfjäderstadens spelare valde.
Man tjurar ett tag. Analyserar, funderar och är ärlig mot sig själv och de övriga i laget. Känner revanschlustan börja växa intill binjurarna. Leta sig ut i hela maghålan och så uppåt. In i hjärtat och vidare upp till hjärnstammen. Där den växer sig ut i varenda lite grå cell som är inblandade i tankeverksamheten.
När allt det har hänt så inleder man försäsongen med inställningen att nu ska jag göra allt det jag inte gjorde i fjol.
Har man då dessutom turen att ha fått en tränare som förstår vikten av att få med just varenda liten hjärncell hos varenda spelare på vägen mot ett gemensamt mål.
Som förstår att plocka ut energin från varenda spelare och slänga in den i ett enat lag.
Då förlorar man inte längre andra halvan av en match med 17–1. Då spöar man själv de som utsatte en för den nesan i fjol och kniper den där kvalplatsen som ingen trodde man skulle ta.
Då avslutar man säsongen med att spela de där matcherna som alla andra lag i serien vill spela.
Och jäklar vad ni har gjort er förtjänta av det!