IFK Motala har ett jämnt och bra lag till alla delar, där det är många som bidrar. Belastningen är jämnt fördelad, vilket är en stor styrka över tid.
Men frågan är om det inte är kärnan som är allra bäst och viktigast.
Det slår mig match efter match vilken motor IFK-maskinen har i de två mittfältarna Fredrik Lönn och Anders Persson. Båda osjälviska som få, som kämpar i det tysta, men som framför allt gör förberedelsejobb och grovjobb för sina lagkamrater.
Lönn och Persson är ganska lika som spelartyper.
Deras prestationer som dynamisk duo på mittfältet får mig att tänka tillbaka på gamla tider. Både långt tillbaka och inte så långt tillbaka.
Om vi tar oss till de första åren på 1980-talet, när IFK precis gått upp och skapade publikhausse i hela länet, hette tvåmannamotorn Leif Sandell och Stefan Lindén. Jag såg matcherna redan då som knatte, men det var ju min pappa som var bandyledare som så att säga förstod vad som utspelades. Jag vet inte hur många gånger han sagt genom åren, när vi diskuterat IFK:s storhetstid, hur bra Sandell och Lindén var.
De var inte bara bra på match, de ledde laget genom att vilja mest. Inte minst på träning.
Jag kommer ihåg när IFK som uppstickare mötte Boltic som hade landslagsstjärnor i varje lagdel. Där var Per Togner, Pinnen Ramström och Ola Johansson som på papperet överglänste Motala, men ändå kunde det bli 2-2 när spelare som Sandell och Lindén kämpade och irriterade ned motståndarna.
Det känns som en parallell nu 40 år senare när Edsbyn kommer till Motala med en legendarisk playmaker som Per Hellmyrs. Jag hörde att han var irriterad, och man blir väl det om man kör fast i en lagmaskin.
Nåväl, Sandell och Lindén var inte med när IFK tog SM-guld 1987, men jag tror nästan de hade varit värda var sin medalj med tanke på hur mycket kultur de förde in i Motalalaget. Kultur som finns där än i dag.
När IFK kom tillbaka till högsta serien senast, 2017 när tränarfyndet Mattias Sjöholm kommit med på ett hörn i Daniel Lehnboms lag, så var det Erik Ivarsson (i dag Litzén) som hade motorrollen. Ihop med Fredrik Lönn. En duo som återetablerade IFK i kamp om slutspelsplatser. Där har Anders Persson, ett anonymt nyförvärv precis som Litzén, nu tagit den rollen bredvid Lönn som blivit kapten efter Litzén och gör det med den äran.
Det är ett arv som Lönn/Persson nu bär vidare i IFK, ihop med det övriga kollektivet. Det finns bara beröm att ta fram till ett lag som efter en kopiös mängd bortaspel i höst nu vunnit fyra raka hemma och slagit mästarna Edsbyn med 5-2. IFK var bättre än Edsbyn från början till slut och gjorde både spelmål och hörnmål. IFK gjorde det som avgör.
Det som Melker Westman sade före matchen, att IFK är ett rätt hemmakärt lag, det visades verkligen i matchen också.
En sak som IFK förbättrat jämfört med i fjol är kontinuitet och att laget är intakt och inte låter sig slås sönder av utvisningar och avstängningar. Det sägs att det beror på en annan domarbedömning nu, men jag tror också att IFK-spelarna uppträder mer vårdat. Det ger utdelning i längden.
Nu blir det riktigt kul mot Frillesås på Sjöaremossen på lördag. IFK är favorit, trots att laget nästan aldrig vinner där. Mer om det senare i veckan.
Men det är helt klart så att IFK kan gå direkt till kvartsfinal i vinter. Topp sex, det bästa laget gjort i så fall efter senaste återkomsten.