När jag kom upp i Risberg kunde jag inte förstå hur jag skulle klara mig i mål. Med suddig blick och en kropp som inte ville röra sig som min hjärna önskade trodde jag mitt första Vasalopp aldrig skulle sluta genom målportalen i Mora. I Risberg har man åkt tre mil - av nio.
Det milda vädret hade smält bort spåren för oss längre bak i fältet. Det var fruktansvärt tungåkt. När jag skulle glida låg det ett tunt lager vatten i spåren. När jag skulle staka sjönk stavarna ner en decimeter i backen. Och när jag med min taffliga teknik skulle diagonala fanns det inga spår och skidorna for åt alla håll. Det var som sagt min debut. Men flera signaler vittnade om att det här var ett historiskt tungt Vasalopp.
Just i Risberg, där min sambo gav mig helt avgörande peppning, ropade speakern ut till en av veteranåkarna att det var tveksamt om han hade varit med om en tuffare Vasa. Mannen hade åkt 50 gånger.
Jag har de senaste dagarna fattat att det här kommer att bli en av mina mest jobbiga upplevelser fysiskt. Någonsin. Nu - en knapp timme efter målgång kan jag konstatera att den kvalificerar sig på förstaplatsen utan konkurrens. Kanske säger det en del om min erfarenhet av konditionsansträngning. Den är bristfällig vilket i sin tur är en anledning till att det blev så plågsamt.
Men det här vara något extra. Min storebror, i mål en och en halv timme före mig, beskrev det som det sjukaste han hade gjort. En veteran jag pratade med en kort stund i Lundbäcksbackarna sa att det var hemskt förra året (milt och väldigt blött) men att det här var värre. På vissa platser var det mer vatten än snö. Under loppet visste jag inte hur jag skulle ta den här informationen om årets historiskt tunga före. Skönt för att det inte bara var jag som tyckte det var tungt. Negativt för att just min debut skulle bli så här.
Känslan i kroppen var något jag aldrig tidigare känt. En maximal trötthet som satte sig på varenda funktion i kroppen. Mentalt och fysiskt var jag helt förstörd mellan mil två och fyra. Men sedan hände något. Terrängen blev lite lättare och när kilometerskyltarna började visa att det var kortare kvar än vad jag hade åkt släppte det lite. Synen blev klarare. Kroppen kändes mer alert. Jag fick upp hoppet om att jag trots allt skulle ta mig i mål. Den mentala tvekan i början var inte jättestor. Jag hade ju bestämt mig för att ta mig i mål. Det värsta var att min kropp inte fungerade.
Placeringen 10 263 är långt ifrån något att skryta med. Inte heller tiden 11:20:24. Men just nu skiter jag i det. Jag är fruktansvärt nöjd att jag besegrade snön, vattnet och mig själv. Jag måste även tacka min sambo och mina föräldrar som var här och stöttade. Deras ord gav mig mycket ny energi. Och storebrorsan. Eftersom jag visste att du skulle gå i mål så kunde jag ju inte bryta. Ett särskilt tack även till morbror Leif Axelsson som vallade mina skidor. Jag hade så bra vallning som man kunde ha en sådan här dag.
Med min målgång går även artikelserien om Vasaloppet i mål. I detta nu känner jag en sak väldigt starkt. Jag åker aldrig mer det här loppet. Men det är nu. En timme efter tortyrens slut.