Jag är inte riktigt säker på var jag har Solfjäderstadens innebandyklubb. Om klubben är nöjd med att göra det rätta för bredden och att vara plantskola och en fritidsgård för alla, eller om klubben både vill det och att vara en klubb som vill skapa elitlag.
Det är lätt att säga att man vill båda, lätt att prata om vackra saker som att alla ska med. Det är svårare att agera rätt så att man både får med sig eliten och bredden. Att så att säga göra verkstad av det politiskt korrekta snacket. Så att det syns resultat i verkligheten, på planen och i tabellen och inte bara vid skrivbordet.
I Solfjäderstadens egen verksamhetsidé står att läsa att "vi vet att bredd ger topp".
Jag stör mig lite på den formuleringen, och har gjort i rätt många år nu. Det jag vet efter ett helt liv av tävlingsidrott är att en satsning på bredd ger just bredd. Dock kan bredd ge en bra grund för topp, men då måste man aktivt jobba för att vässa just toppen.
I min värld är det topp som ger topp. Och: Topp ger bredd. Det sista har jag sett fler gånger än det omvända.
Så, var är Solfjäderstaden just nu? Ja, frågar ni mig så har klubben utvecklats de senaste två-tre åren. Fler elit- och topptankar känns det som får gehör bland de som bestämmer i klubben.
I min värld skulle herrlaget ha förstärkts mer redan i somras, eller i höstas när större publik och tv-sändningar fick alla att se vad det verkligen betyder att ha lag högre upp i serierna. Det är då man ska ge sig tusan på att ytterligare förstärka ett lag som ju i klubbens vision ska ännu högre upp än ettan.
Om man ska komma någonstans handlar det kort och gott om pengar, och tävlingsmässig fingertoppskänsla hos de som jobbar i klubbens sportgrupp, det vill säga elitmässig tävlingsverksamhet i hela klubbens styrning.
En långsiktig ungdomsverksamhet kan ge en och annan elitspelare i det egna laget, men inte mer än enstaka spelare som kommer upp då och då. Det ser vi på exempelvis klubbens 97-lag som var ett av Sveriges bästa, men där bara tre spelare finns kvar i klubbens A-lag. Resten har lagt av/trappat ned eller spelar högre upp.
Det betyder att prestigen kring att fylla ett eget elitlag med till största delen egna produkter inte är verklighetsförankrad. Pengar, ett systematiskt arbete för att skapa riktade elitresurser, och ett omfattande värvningsarbete måste också till.
Mardrömmen vore om Solfjädern nu åkte ned i tvåan igen och startade om ett utvecklingsarbete på lång sikt. Då blir det ingen verkstad av de vackra idéerna. Nu är järnet varmt och nu måste det smidas. Den nya sportgruppen som ska formeras har ett mycket viktigt arbete framför sig, framför allt att prestera kortsiktigt. Att våga öronmärka pengar till elit. Jag applåderar att klubben fått in en del spelare nu 2018, som Kim Sundin och som några Ledbergspelare. Även om jag hoppats på namn av större dignitet. Men jag hoppas att det räcker och att det inte är för sent.
Mot Tyresö/Trollbäcken visade Solfjäderlaget lite av höstens energi och vilja från start. Första perioden innehöll hög intensitet och jag tänkte att det här är så bra, det här vill vi i Motala inte mista redan till nästa säsong. Det är riktig innebandy som Solfjädern skapar den här vintern.
Men så avslöjades med tiden bristerna i spelskicklighet och ett bolltryggt Tyresö/Trollbäcken kunde avgöra i tredje mot ett lite för opolerat Fjädern.
Jag hoppas förstås att Fjädern ska greja det här, men det ser mörkt ut. Fjädern har värvat som jag efterlyst, åtminstone lite smått, men jag befarar att det inte räcker.
Det jag efterlyser nu är en mer tydlig elitinriktad del av föreningen, där större resurser läggs på ren elit. Då kan det bli långsiktigt många säsonger på den nivå som Motalas innebandy hör hemma.