Det har varit en hel vinter av vemod och en sorts begravningsstämning kring Motalas bandy sedan det från IFK-ledningen hintats om att det skulle vara sista säsongen i högsta serien.
Sedan i fredags vet vi att det blev så när klubben drog laget ur elitserien.
En helg av sorg följde. IFK är ett omtyckt lag i Motala. Inte lika känt numera och inte lika stor del av staden som på 80-talet och 90-talet, men fortfarande bland de största och viktigaste lagen.
Det har varit roligt att dela minnen med er läsare i denna stund. Många i bygden har en relation med bandyn och har många minnen från den. Då blir det mycket känslor när ett sådant lag inte finns mer, i alla fall på nivån vi är vana vid.
Jag har på många sätt följt IFK-bandyn ända sedan 1970-talet. Som barn och ungdom på 80-talet och som journalist på 90-talet och framåt.
Det finns många spännande ögonblick att ta fram. Ett är från utomhusbanan Ön i Edsbyn 1999. IFK under ledning av Claes Jungewall vände 0-2 till 3-2 i matcher i kvartsfinalen mot ett favorittippat Edsbyn. Urban Förare sköt 5-4 i förlängning i den avgörande matchen. Jag var där och det var gåshud.
Stort på annat vis har varit att följa utflyttade Motalagrabbar till andra lag. Jag glömmer aldrig Henrik Hagbergs första SM-guld med Sandviken 2000 och heller inte utdelningen av Guldklockan till Viktor Spångberg i julas.
Världscupen i Ljusdal var stort och den hade en själ då som man någonstans hoppas att bandysporten inte ska tappa bort, mer än som redan gjorts i jakten på "utveckling".