Sverige studsade tillbaka efter den svaga premiären, 3–3, mot Nigeria i VM i Kanada. Oavgjort 0–0 mot guldfavoriten USA natten mot lördag måste anses godkänt av ett Sverige som var betydligt mer på tå.
Kampen mellan två lag som känner varandra väldigt väl slutade oavgjort, men det kunde blivit seger åt båda håll.
Pia Sundhage hade gjort om en del i det svenska laget och det gjorde susen. Klart bättre taggning i Sverige, men det kunde man också förvänta sig.
Jag kan inte låta bli att dra paralleller till ett annat VM på andra sidan Atlanten för väldigt länge sedan, herr-VM i USA 1994. Då hade Sverige också två kryss i gruppspelet, mot Kamerun och Brasilien. Det var en stormatch mot Ryssland som tog oss vidare. Sedan slutade det med brons efter ett lyckat slutspel.
Damerna nu i VM i Kanada har kapacitet att ta sig vidare, men det kan krävas samma typ av stormatch i nästa omgång mot Australien. Det lär krävas en toppinsats av Sverige mot ett Australien som spelar väldigt bra fotboll.
Så sammantaget om VM hittills: Sverige hankar sig fram, men behöver visa mer för att gå långt i slutspelet. Oavgjort mot USA dock ett styrkebesked och det kunde till och med blivit tre poäng.
Apropå nostalgi: I eftermiddag åker jag till Tingvalla IP i Karlstad. Där såg jag Motala AIF slå Hertzöga med 1–0 i söderettan 1997, efter segermål av Daniel Leinar. Dagens tränare Niklas Egnell spelade då centralt på mittfältet i Maiflaget. Nu gäller det att Egnell inspirerar sitt Maif till att slå Carlstad United, jumbon. Det känns som att det är seger som gäller i matchen.
I övrigt gratulerar jag 50-årsfirande Vätternrundan till det fina högsommarvädret. En helt magisk runda i år har jag förstått. Helt välförtjänt för ett kanonarrangemang.