Klockan 10.00 på söndagen var vi ett trettiotal fotbollsentusiaster som packade in oss i bussen för den 170 mil långa resan till Paris. Frankrikes mytomspunna huvudstad lockade förstås, men allra mest lockade fotbolls-EM. 23 timmar senare anlände vi till Paris efter en natt på ett obekvämt bussgolv. Just bussens mittgång har blivit min favoritplats när några nattliga timmar ska slås ihjäl. Efter inkvartering på hotell och omklädning till gula landslagströjor var det dags att förbereda sig för match. Vi var på plats drygt fem timmar före matchstart. Bara att parkera bussen och ta del av uppladdningen. Det visade sig inte vara så bara.
Parkeringstillstånd
Det kryllade av vakter, poliser, gendermer och annat löst folk som tagit till sin uppgift att vägleda vilsna fotbollssupportrar. Problemet var att de inte kunde ett ord på något annat språk än franska. Vi insåg snabbt att deras bristande kommunikationsförmåga skulle bli ett problem. Efter en lång stund lyckade vi hitta en fransos som till och med kunde sätta ihop hela meningar när vi efter många om och men lyckades hitta en bussparkering. Den engelsktalande, nåja, fransosen förklarade att man var tvungna att ha ett giltigt parkeringstillstånd. Var ett sådant kunde anskaffas hade han däremot ingen aning om. Men om vi inte hade något parkeringstillstånd gick det bra ändå…
Svenskt övertag
Sedan kunde vi då ta del av den fantastiska stämning som har blivit signifikativ för stora turneringar i fotboll. Det var gula och gröna tröjor överallt. Vänskapen mellan Sverige och Irland var total. Här var vi en enda stor familj som önskade varandra lycka till. Vi stämde in i varandras kampsånger och fotograferade oss tillsammans. De huliganer och bråkmakare som man hör så mycket talas om såg man inte röken av. När vi några timmar före avspark kom till arenan var det en mäktig syn när arenan fylldes. Ena halvan var grön och den andra halvan gul. Så här långt hade de svenska supportrarna skapat ett klart övertag när allsången skallade mellan läktarsektionerna. Förväntningarna inför avspark var skyhöga och jublet visste inga gränser när lagen tog planen i besittning.
Längtar till ny fest
Så långt var stämningen på topp. Men som så ofta förr när vårt numera ganska mediokra landslag ska till att spela försvinner feststämningen när festen egentligen borde börja. Tyvärr måste vi besviket konstatera att matcherna mot Danmark var en engångsföreteelse. I vår första EM-match var allt som vanligt igen och såväl laguttagning som uppenbara brister i det svenska lagbygget analyserades och förkastades på läktarna. Men festen före matchen blir till ännu ett minne för livet. Nu är vi på väg för att se Island mot Portugal och efter några dagar i Vichy ser vi Sverige mot Italien. På laget har förhoppningarna redan försvunnit, men festen fram till avspark ser jag och mina reskamrater fram mot.