I den lokala fotbollen var tre saker riktigt upplyftande i helgen. Borens herrar får på lördag en direkt avgörande final i division 3-kvalet, en klassisk höstrysare mot Torstorp på hemmaplan, Vadstena GIF:s herrar avancerade till fyran i kavaj, och Maifs U17-lag hängde kvar i pojkallsvenskan.
Men för det största lokala laget, Maifs herrar, var det ordentligt dystert. Samtidigt som klubben stolt kunde visa upp sin nya belysning av superettan-dignitet, ett mäktigt kvällssken, var det ändå nattsvart efter 2–4-förlusten mot Forward.
Bara ett mirakel kan se till att Maif hoppar förbi tre lag under de två omgångar som återstår och det är bara att ställa in sig på tvåan igen.
Deppigt och ledsamt var det i korridoren och kring omklädningsrummet och det är ett hårt fall som Maif gör nu när tränarbytet inte gett resultat.
Ingen vet om Niklas Egnell hade kunnat ro säsongen i land, men när inte Giles Stille ser ut att göra det heller är det förstås än mer plågsamt med uråkningen sett till den turbulens som alltid blir när ett inkört spår rivs upp.
Nu gäller det att få så bra trupp som möjligt för ett återtåg 2016 eller 2017. Division 2 är hur som helst inte tillräckligt hög nivå för Motalas bästa fotbollslag. Det tror jag alla är överens om.
Det som talar för Maif är att klubbledningen i alla fall har god erfarenhet av uråkningar från ettan. 2009 och 2011 åkte Maif ur söderettan. 2010, med Mommo Abdulrahman som skyttekung, tog sig laget tillbaka direkt, medan det efter 2011 tog två år då tränaren Lennart "Kral" Andersson lyckades vinna tvåan 2013.
Problemet är att det är för mycket berg- och dalbana kring Maifs A-lag, men att det ska sägas att ettan också är en ruskigt svår nivå att etablera sig på.
Är laget bra och placerar sig högt, som Maif gjort 2008 och 2014, är laget hemskt exponerat för att bli söndervärvat. Är man däremot på nedre halvan är alltid en degradering nära eftersom inga dåliga lag brukar finnas i serien och tre lag åker alltid ned.
Jag var skeptisk före säsongen till om Maif skulle klara att tappa sju startspelare från Krals tid och med facit i hand kan nu konstateras att det klarade Maif inte.
Det hade krävts en väldig bingo i de ibland lite chansartade värvningarna med unga spelare som inte fått plats i elitklubbar högre upp. De nya spelarna var helt enkelt inte tillräckligt bra, om det nu hade kunnat krävas.
Det viktigaste för Maif nu i lagbygget de närmaste åren är att bygga upp ett lag med spelare som vill vara i Motala, att skapa en stomme av kulturbärare för Maif. Spelare som hellre vill ta laget uppåt än att sätta sitt eget avancemang i nivåerna i centrum.
Det är alltid coolt med häftig input utifrån, men det behövs också en stomme i truppen med lokala och regionala spelare.
Maif har oftast haft halva startelvan "östgötsk" i år, och det är godkänd förankring i ettan, men det krävs ännu lite mer förankring i bygden för att jag tror att mesta möjliga uppslutning kring kommande återtåg ska kunna ske.
Framför allt är förankringen viktig för att öka populariteten bland Motalaborna, en nyckel till om Maif över huvud taget ska ha chans att någon gång bli lika bra som sin belysning och ta sig till superettan.