Mycket vatten har runnit under broarna sedan Maif startades 1907 och betydelsen av en sådan institution kan förstås inte underskattas. Motala AIF har betytt massor och är fortfarande en oersättlig grundbult i stadens idrottsliv. Framför allt genom Vätternrundan, som förser bygdens sport med både arbetstillfällen och resurser, är Maif ett nav. Inte bara för de sju sporterna som Maif själv har på agendan, utan för alla föreningar och alla grenar i och kring Motala.
Det officiella 110-årsfirandet den 27 augusti blir vad jag förstår ganska enkelt. En prova på-dag på Idrottsparken där alla delar av Maif ska visa upp sig. En vardagsuppvisning för att knyta nya kontakter och hålla kvar gamla.
Egentligen är det ju under alla dagar på ett år eller en säsong som en idrottsklubb firar, både i vardagen när det tränas för att nå framgång och i de ögonblick när framgången kommer. Det kan absolut sägas att Maifs friidrottsklubb tjuvstartade firandet på Gunder Hägg-stadion i Gävle. Fem medaljer blev det för Maifs duktiga tjejer på JSM. Ett facit i rikskonkurrens många skulle bli avundsjuka på. "Men det var ganska väntat", ler Maifledaren Peter Håkansson.
Sara Forssell kastade till sig guld i slägga, Emily Fielder sprang in guld på 800 meter, Anna Karlsson kastade till sig diskussilver i en jämn kamp, och Tilda Ånborg hoppade till sig ett F17-brons i höjd. Utöver det stod en rad Maifare för "poängplaceringar".
Lite i särklass stod dock "flygande Maja", Maja Nilsson, som tog 1,90 i F19 och var bäst av alla i grenen, även den mer namnkunniga Bianca Salming.
Det var inte lika väntat, det hördes på Peter Håkansson. ”Fantastiskt bra, ett världsresultat”, konstaterar ledaren och berättar att bara tre svenskor tidigare hoppat lika högt som junior, namn som Kajsa Bergqvist på 1,90 och Carolina Klüft på 1,92.
Med sådana jämförelser låter det som att Maja Nilsson, historiskt sett, skulle kunna utmana Gösta Löfgren som den störste Maifaren genom tiderna. Men det är tidigt än, vi kanske ska vänta innan Maja når vuxen ålder innan det ska dras för stora växlar. Det är mycket träning hon ska stå pall för som senior, innan hon fortsätter att gå samma stege som Klüft och Bergqvist.
Men lovande är det i Maifs friidrott, en ljus framtid för Maja Nilsson och hennes lagkamrater kan det absolut ätas en bit tårta för redan nu.
Jag såg för övrigt bröderna i fotbollsklubben i lördags, flera av spelarna är jämngamla med Maja Nilsson, och även om det blev 0–3 mot Södertälje i en match där Maif spelade slarvigt, oskärpt och otajmat i anfallsspelet, finns det en framtid även där.
Det som det handlar om för Maif, om det ska skapas elitfotboll över längre tid i Motala, är att hitta nya kulturbärare. Från egna orten, eller killar utifrån som stannar decenniet eller mer. Jag tänker på spelare som John Erlandsson, Daniel Leinar, Alexander Magnusson-Glaad och Stefan Östling. Som har kvar Maifhjärtat i både framgång och motgång.
I det laget som nu är stabilt på övre halvan av tvåan, som ännu inte klarar att utmana toppen, finns det många spelare med utvecklingspotential. Och som har hjärta för orten. Det gäller att ha kvar laget år efter år och inte byta ut halva startelvan varje vinter. Det är utmaningen för 110-åringen.