Det är omöjligt att inte gilla Folkracefestivalen. Möjligtvis kan jag ogilla leran i depån de år det regnat och den väntan som kan vara när det inte händer något mellan heaten. Men det är allt jag kommer på som är negativt. Allt annat är för en utomstående betraktare bara sann idrottsglädje och gemenskap.
När jag hör en nybörjare som Jenny Hedström berätta om hur hon fallit för sporten känner jag igen mig. Jag har också imponerats av den gästvänliga atmosfären, hur lätt det är att så att säga "komma i slang" med folk man inte känner. Det finns en öppenhet mot främlingar, lite som myten om Amerika där nyfikenhet och hjälpsamhet gäller om du träffar en människa du inte sett förut.
Även om jag bara besökt folkrace som reporter och åskådare har jag känt av den hjärtliga stämningen.
Jimmy Rask, folkraceprofilen som hittat tillbaka till sporten efter ett tidigare långt uppehåll, beskriver det också fint när han berättar att det är en självklarhet att ge bort delar man har om man vet att det passar hos grannen.
Alla hjälps åt i depån, för att alla ska bli körklara så långt det är möjligt efter senaste fajten. Sedan kör man så det ryker i ärlig kamp på banan igen och vinner grannen med den inlånade reservdelen är det bara att göra "high five" och gratulera.
Den typen av sportsmanship går så att säga "genom rutan" i folkrace och det smittar av sig på en hel festivalarena. Kanske beror hjälpsamheten på att det här ska vara den motorsport med så lite pengar som möjligt inblandat, för pengar kan alltid skapa agg och intriger och ta fram det sämsta hos människor.
Men i folkrace handlar det inte så mycket om pengar, utan mer om slit och engagemang, och kanske är det förklaringen till den gemytlighet som genomsyrar sporten.
Förmodligen är det tack vare alla ideella timmar som klubbens medlemmar och eldsjälar lägger ned som SMK Motala Bil uppenbarligen är en klubb med resurser. Det är inte dåligt att med egna muskler skapa det speakertorn som sakta växer fram på arenan. Det snackas nu också om en storsatsning inför det 35-årsjubileum som ska bli något extra 2016.
Torbjörn Knutsson kan knappt hålla sig när han berättar om hur häftig festivalen ska bli 2016 och jag blir förstås nyfiken. Men Knutsson håller sig, även om han han ler när jag frågar om det kan vara en comeback av "Ronny och Ragge" som är på gång.
Ingen glömmer publikrekordet från 1993 när över 10 000 personer såg enbart söndagens finaler, och den efterföljande uppvisningen med Ragges Fårrd.
Det var en stor upplevelse att vara på plats den gången, och det glädjer mig att Folkracefestivalen visar en stor livskraft inför framtiden, att det byggs nytt för att skapa nya magiska stunder kring enkel bilracing, motorsport för arbetarklassen.
Det är något speciellt med att köra så det ryker, sedan hjälpa varandra allt man kan, och så köra så det ryker igen. Det känns som en odödlig form av idrott.