Godkänt så här långt, IFK

Det har inte varit en lätt elitserieresa för IFK Motala. Nu blir det kvalspel, trots fin insats mot Saik, och hittills får det anses godkänt. Bra spel, men för få poäng, skriver Jens Bollius.

Det har inte varit en lätt elitserieresa för IFK Motala. Nu blir det kvalspel, trots fin insats mot Saik, och hittills får det anses godkänt. Bra spel, men för få poäng, skriver Jens Bollius.

Det har inte varit en lätt elitserieresa för IFK Motala. Nu blir det kvalspel, trots fin insats mot Saik, och hittills får det anses godkänt. Bra spel, men för få poäng, skriver Jens Bollius.

Foto: Jeppe Gustafsson

KRÖNIKA2018-02-13 21:04

Jag minns formuleringen så väl där i höstas, inför IFK Motalas återkomst i högsta serien. Ett tag saknade laget i elitserieuppladdningen sin bästa spelare i Jussi Aaltonen, sin bäste passningsläggare i Patrik Spångberg, sin bäste skridskoåkare i Eric Ågren och sin bäste skytt och målskytt i Daniel Lehnbom. Sett då till laget som överraskande tog upp laget. Det är blytunga tapp för en nykomling.

Problemen slutade inte där heller. Aaltonens ersättare i målet, Jacob Claesson, drog från laget snabbare än vad som var sagt och lämnade över ansvaret till 19-åringen Hugo Lundqvist, och lagets störste slitvarg Fredrik Lönn skadades och var borta halva serien.

Det var tunga minus lite här och var för IFK att bemästra och klara av redan från start.

Nu vet vi hur klubben och laget bemästrade svårigheterna. Eric Ågren kom aldrig tillbaka efter den utbrändhet som stoppade honom på försäsongen. Han gjorde några tappra försök att träna med A-laget och spela match med B-laget, men kroppen sade ifrån. Inte heller succétränaren Daniel Lehnbom återkom, men det var det ingen som trodde heller. Nedtrappningen i Finspång passade honom bra och det blev bara några gratulationsbesök i kabyssen efter att han på läktaren sett laget göra bra insatser.

Ågren och Lehnbom lämnade förstås stora hål efter sig.

Men i övrigt var det många plus som kom längs säsongens väg. Fredrik Lönn återkom och visade vad han betyder. En spelare som framför allt märks när han är borta. Jussi Aaltonen kom tillbaka i trettonhelgen och blev snart den poängspelare som Hugo Lundqvist än inte har förmågan att vara.

Patrik Spångberg gjorde också comeback, redan i november och inte ens en bruten näsa i januari kunde hindra veteranen från att fullfölja säsongen. En sorts bragd att leverera på den nivån av en spelare som gjort 25 år i IFK:s A-lag och som om några veckor fyller 47 år.

Så det är, efter den strålande insatsen som gav 5–4 mot Sandviken i tisdagens epilog, min sammanfattning av IFK:s insats i elitserien. Laget har rest sig i uppförsbacke på flera sätt, med ett sent bra nyförvärv i Vitaliy Klyushanov och med en bra målskytt i Philip Florén. Framför allt också med Erik Ivarsson och Viktor Spångberg som varit lagets två genomgående bästa spelare konstruktivt. Sedan har Olle Nordlund också haft en hög lägstanivå och varit den som över tid kunnat hålla ihop försvaret. Att Magnus Brodén förstärkte ledargänget efter nyår tror jag också hade betydelse.

IFK har haft ett spel som varit större än ett bottenlag brukar ha, men att IFK hamnade på kvalplats nedåt berodde till slut på orutin och oförmåga att vinna. Att göra mål när det väl gällde för att ta poäng. Det var lagets stora brist. Därför blir det nu kvalspel.

Tränaren Mattias Sjöholms debutsäsong då? Ja, godkänt hittills. Det hänger lite på om kvalet klaras av. Klart han ska ha cred för lagets fina spel, men han får också ta på sig den lite skrala poängskörden. Det handlar ändå om att få laget att vinna.

Om IFK hänger kvar har Sjöholm fullföljt sitt uppdrag. Om inte så är det ett misslyckande, både för honom, laget och föreningen. Det är så sportens värld fungerar. Det är himmel eller helvete och det är därför sport fascinerar så.

Så välkommen, härliga kvalserie.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om