Alla sporter har sin stil. Mångfalden av hur saker och ting går till tycker jag är väldigt spännande. Särskilt när det kommer upp annorlunda uppstickare.
Jag vet inte om det är rättvist att kalla armbrytning en uppstickarsport. Det känns som en uråldrig form av envig och en sport som funnits så länge det funnits människor och sammankomster kring bord. Snacka om spontanidrott i glada vänners lag, bara att utmana rakt av. Okej, får se vad du går för nu då, säger man och kavlar upp skjortärmarna varefter man spänner sina muskler.
Men sett till den lokala idrotten tycker jag ändå att armbrytning kan kallas lite rookiesport. Som så kallad civiliserad idrott med domare, regler, klubbar och träningskvällar har den ändå inte funnits så extremt länge. Helgens tävling Vätternbrytet avgjordes exempelvis bara för andra gången, jämfört med andra evenemang i innefotboll och bandy som hållit på sedan 70-talet.
Nya klubben Vätternbrytarna känns också fortsatt som en uppkomling där vad jag förstår verksamheten fortsätter att utvecklas och där klubben hela tiden lockar till sig nya träningsaktiva. Jag träffade Martin Helge från Boxholm som bara brutit arm i organiserad form sedan i somras och som nu gjorde sin andra tävling. Han åker till Motala två träningskvällar i veckan för att få mäta krafterna.
Jag satt en stund på Hallen och tittade på Vätternbrytet, en tävling som lyckats locka många ur Sverigeeliten. Det coolaste med armbrytning tycker jag är att det inte liknar någonting annat som finns i idrotten. Bara en sådan sak som att gå "backstage", det lilla området där de aktiva är och väntar inför matcher och mellan matcher. Om man säger så här, där gör man inga längre intervjuer. Jag förstår det mycket väl, på få ställen i sportens arenor har jag sett så mycket total fokus.
Det bara lyser i ögonen på brytarna och de går på något sätt runt och pumpar upp sig med peptalk till sig själva. Det handlar om att under några få sekunder få ut maximal kraft samtidigt som tekniken är den perfekta. Då finns liksom inte plats för lite kallprat om ditten och datten.
När armbrytarna sedan går upp på scenen för sin matchfas klänger de sig först fast kring bordet, de sätts samman med motståndaren med hjälp av två oerhört koncentrerade och engagerade domare, och det är efter det som det smäller. Vrål och pang med kobranäven. Matchlängd i snitt några sekunder, vad jag kunde se. Aldrig något långvarigt ställningskrig. Skillnad det mot en fotbollsmatch där det först ska värmas upp en timme, sedan spelas i 90 minuter med paus mitt i och med minuter av tillägg på slutet.
Gillar man olika är armbrytning något oerhört rappt och fräscht i jämförelse med den långbänk som andra idrotter kan skapa. Gärna fler evenemang på Hallen om ni frågar mig.
Den traditionella lagsport med mest action är annars ofta ishockeyn. Där tycker jag att Motala AIF imponerar den här säsongen, även om laget är i lägsta pinnhålet i seriepyramiden. Men 15 raka segrar i grundserien följdes på söndagen upp med 6–4-seger och tre poäng i alltreans bortapremiär mot Kalmar HC.
Jag trodde att Maif skulle komma ned på jorden i den matchen, men jag tog fel.
Nu ser jag fram emot hemmapremiären på torsdag mot Åseda. Då tror jag att det blir 500 personer på läktaren.