LÄS MER: Så var IFK:s resa till första segern
Jag fick en inblick i hur det livet ser ut när jag följde med IFK Motala upp till Söderhamn inför matchen mot Broberg i fredags.
Eller man skulle kunna säga att jag var med dem hela veckan. Jag var med och fick se glädjen i deras ögon när de äntligen fick åka ut för sitt första ispass på XL Bygg-arena i tisdags.
Sen var jag i stort sett med hela vägen fram tills de klev ur bussen efter hemresan från Söderhamn klockan 04.00 i lördags morse.
Och att det skulle vara något glamouröst liv de lever de här veckorna skulle jag inte kunna påstå. Eller vad säger ni om schemat de hade efter den där första isträningen i tisdags.
Onsdag, samling kring lunch. Genomgång och så på bussen för avfärd mot Lidköping. Fastna i bilkö och komma fram långt efter utsatt tid.
LÄS MER:Två spelare stack ut
Stressa med uppvärmning. Se sig besegrade av Villa med 0–6. Duscha, äta och så in i bussen och samma mörka väg hem igen.
Framme i Motala 01.30. I säng någon timma senare. Merparten av dem väckta av väckarklockan drygt fyra timmar senare.
Upp, äta frukost och så iväg till jobbet 07.00. Jobba till 16.00 sen direkt tillbaka ner till XL Bygg-arena. Träna 16.45 till 17.45. Mat, genomgång och sen kliva på bussen. Rulla ut i mörkret på E4 för sex timmars färd mot Gävle. Framme strax före 01.00.
Höra förhoppningen om en sovmorgon spricka när nattportiern berättar att frukosten stänger redan klockan 09.00.
I säng 01.30. Upp igen drygt sex timmar senare. Med sömndruckna ögon sätta sig vid frukostbordet och se till att äta tillräckligt för att ge kroppen alla de näringsämnen den behöver.
Därefter upp på rummet igen. Eller ut i friska luften för en promenad.
Återsamling igen 12.00 för matchgenomgång. Den enda punkten under resan där jag endast får vara med om jag lovar att inget som sägs läggs ut i den liverapport jag gör.
LÄS MER:Lönns comeback bakom segern
En timme senare intas nästa måltid. Sittandes på golvet i en hotellkorridor äts medhavda pastasallader. Ingen gourmetupplevelse direkt.
14.00 ska kropparna väckas till liv efter en dag där halva laget ägnat den större delen av tiden åt kortspel. Det blir en gemensam promenad i hotellets omgivningar.
Fortfarande inga synliga tecken på att det väntar match om några timmar.
15.00 är det dags att äta igen. Sista energin fylls på. Det skrattas åt gamla bandyminnen. Om några timmar ska det skapas nya.
In i bussen för de sju milen till Söderhamn. Avslappnat, kapten Erik Ivarsson och Niklas Ögren väner på rollerna och gör en intervju med undertecknad.
Det är inte förräns 17.50 som det märks att de vekligen går in matchmode. Då sätts musiken i omklädningsrummen på och i samma sekund som Guns and Roses gamla hit Sweet child of mine strömmar ut på farligt hög volym ser man glöden tändas i ögonen på dem.
Jag kliver ut ur omklädningsrummet just när de ska till och samlas i ringen. I det läget existerar jag inte ens.
Under det dygn jag tillbringat med dem har jag fått möta människorna bakom tröjnumret. Avslappnade har de bjudit in mit i deras värld.
Men i just det ögonblicket och i drygt 90 minuter framöver så är de elitseriespelare i bandy och ingenting annat. Då existerar inget annat än att lösa uppgiften.
Uppnå de tre punkterna som stod på tavlan vid genomgången. *Jobba för varandra *Inte släppa in mer än tre mål.*Vinna matchen.
De uppnår dem alla tre och den energin som uppstår i ett omklädningsrum efteråt är sånt som vi i mitt jobb borde förmånsbeskattas för att vi får uppleva.
En knapp timme efter matchen sitter de i bussen igen. Sex timmars resa hem väntar.
De närmaste 21 dagarna ska de hinna med ytterligare sju matcher och tolv träningar och ett otal mil i buss.
Var det någon som sa glamouröst?