Stämning syns inte. Men ibland går den att ta på. Inget är häftigare än när glimten i ögat kommer av sig självt i varje hörn av omklädningsrummet och kring match och träning.
Jag var själv en individuell idrottare i min ungdom, när jag höll på med racketsport mest. Badminton var det jag slet mest för. Kanske var det naturligt att det blev så, om man är lite av en ensamvarg av naturen. Man gillar när det hänger på en själv och det blir man mot man i den sportsliga kampen.
När jag spelade dubbel fanns det i ärlighetens namn ibland tillfällen när jag kunde bli irriterad på min medspelare, för att jag tyckte att han inte spelade tillräckligt bra. Då var det jobbigt, att känna att man förlorade och det berodde på någon annan än en själv.
Om den mekanismen fanns, det kunde vara omvänt också, att medspelaren kanske var irriterad på mig, är det klart att man drog sig till singelspelet i första hand.
Jag fick aldrig uppleva någon riktig lagframgång som idrottare själv. Kanske är det därför som jag tycker att lagidrott är så roligt att bevaka som journalist. När jag ser lag nära mig fungera bra tillsammans så blir jag imponerad. Nästan rörd blir jag.
För ett lag med harmoni byggs inte av sig själv. Det måste man jobba hårt för och det krävs det duktiga människor för att klara. Det är så lätt att skylla ifrån sig på någon annan. Backarna tycker att det är anfallarnas fel och vice versa. Spelarna tycker att det är fel på tränaren, medan coacherna kanske inte tycker att spelarna presterar eller tränar tillräckligt.
Det finns så många skäl till att ett lag inte ska fungera.
Det är väldigt lätt att tänka att om alla andra gör precis som jag tycker att det ska vara så blir det bra.
I ett omklädningsrum är det lätt att känna av om det finns harmoni eller inte. Visst, mycket av glädjen kanske handlar om i fall det blivit vinst i de senaste matcherna. Leendena kommer så mycket lättare då.
IFK Motalas bandylag har haft en del tunga förluster den här säsongen, men i helgen efter segern mot Frillesås kunde jag inte spåra några ledsamheter. Jag kan gilla väldigt mycket när reservmålvakten springer runt med en penna som mikrofon och gör små spexiga intervjuer med lagkompisar. Jag kan också gilla när spelare står med videokamera och spelar in när materialförvaltarna får sjunga olika kampsånger av läktarkaraktär.
När skratten ekar över trösklarna i kabyssen, då är det få saker som går upp mot lagidrott.
När det gäller lagharmoni höjde jag på ögonbrynen kring energin i Borensbergs innebandylag förra säsongen. Den här vintern är det Motala AIF:s nya ishockeylag som innehaft den ledartröjan.
Redan på försäsongen stack "världslaget" ut med sin häftiga stämning, anfört av nye lagkaptenen Andrew Deters.
Att ett lag med spelare från tre olika världsdelar och åtta olika länder med en rad olika språk som talas, och där de flesta bara känt varandra max ett halvår, är det väldigt imponerande att ha den kollektiva kampviljan som ett av sina bästa vapen.
Det borde knappt vara möjligt att med så skiftande beståndsdelar och så lite tid kunna bygga ett lag så snabbt.
Jag frågade i kväll, när Maiflaget i Alvesta på nytt vänt ett underläge och på nytt vunnit på straffar, tränaren Jimmy Komulainen vad som är hemligheten med att Maif funnit den här harmonin.
Komulainen svarade att harmonin är något som laget verkligen jobbat på, även om han inte ville avslöja några detaljer i den teambuilding som bedrivits.
"Men vi har pratat mycket om att hitta en glädje i spelet. Att vi ska ha kul varje dag vi träffas är en viktig byggkloss för att det ska fungera. Det är väl så på alla arbetsplatser, har du roligt så presterar du bättre", säger Maiftränaren.
Nu kommer det en riktigt tuff vecka med tre matcher onsdag, fredag och söndag och det lär slita på Maiftruppen som är ganska tunn.
Men alla leenden kring träningar och matcher tror jag mycket väl kan vara en "nummer tolv" för Maif att sätta in i avgörande lägen. Har man den känslan är mycket vunnet för vilket lag som helst.