Veckans snackis om bandytränaren i IFK Motala, Mattias Sjöholm, och hans timeout för att inte gå in i väggen, har berört många. Diskussionerna handlar inte alls om bandy då, i alla fall inte huvudsakligen, utan hur vi formar vårt samhälle i 2020-talet.
Jag har haft långa diskussioner, och jag har berörts själv med tankar om det. Det är ett högt tempo vi dragit upp i vårt gemensamma lag och frågan är om det är för högt för människan. Om det finns en balans. Det kan vara så att samhället sliter på samma startspelare vecka efter vecka och inte låter bänknötarna få speltid, om ni förstår liknelsen.
Jag tror att många branscher kan känna igen sig i slimmade organisationer där få nyckelpersoner, som anses duktiga, läggs på allt mer och att det inte delegeras eller delas på uppgifterna tillräckligt. Om det nu finns någon att delegera till.
Samtidigt finns det allt fler som står utanför arbetsmarknaden och har svårt att komma in. Vi har ett samhälle där 80-85 procent har jobb och jag tror nog att de allra flesta är nöjda på jobbet, men vi kanske skulle må ännu bättre om vi lät eller lyckades få 100 procent att dela på bördan, och på belöningarna.
Vi som kör stenhårt kanske skulle lugna ned oss lite, om vi kan, och sluta sträva så mycket och jaga inkomster för att konsumera livskvalitet. Det vore inte fel i så fall, bara det kunde få fler att bli delaktiga, de som inte hittar in i välståndsivern. De ratade så att säga. Jag vet att det pratas om att det måste jobbas med matchning, utbildning så att de som inte har jobb kan komma in i värmen bland oss som har jobb, det känns som ämnet för en framtidskonferens för hela samhället.
Det är de här tankarna jag har fått efter den chockerande bandynyheten kring IFK Motala. Jag kan inte ha synpunkter på det specifika fallet, mer än att det med facit i hand borde insetts att tre "jobb" som kräver fullt engagemang är minst ett jobb för mycket för varje människa.
Utbrändhet är ett modernt begrepp som är svårt att ta på, men som måste tas på allvar och med respekt. Det är klart att det är ett sorts sorgearbete för IFK:s lag att göra när en älskad kompis och lagkamrat faller ifrån på obestämd tid. Det skapar eftertanke för alla tror jag och det gäller att fortsätta prata om det. Ingen kan "starta" i match efter match, säsong efter säsong. Det är inte fel att stå på läktaren då och då.