Både IFK Motala och LSW ställde upp med äldre spelare i division 4-premiären. Bland en rad yngre spelare.
Det finns ingen anledning att lägga av bara för att man uppnått en viss ålder. Lägger av gör man på grund av skador, att man inte är motiverad, eller möjligen för att man inte längre tillför något och de yngre är bättre. Men att man ska sluta för att man levt ett på förhand bestämt antal år känns inte rätt. Den mallen ska vi inte sätta in yrkesmänniskor eller idrottare i.
På derbyt IFK Motala-LSW (1-2) pratade jag med Thomas Jacobsson, ni minns IFK-grabben som spelade trofast i gamla trean med IFK och som fick sitt Medevihjärta från sin far. Vi pratade lite om förr, grusträningarna bland annat. Men också om att de flesta hade gjort sitt vid 30. Även på lägre nivå. Det var meningen att man skulle lägga av då och så gjorde många när det var dags att bilda familj och göra annat.
Men i takt med annan utveckling har också pensionsåldern förändrats. Det är 40 som är nya 30. I IFK Motala spelade i derbyfyran nu Thomas Efraimsson och Alexander Magnusson-Glaad, mot LSW-profiler som Gabi Morad, Johannes Utay och Mikael Sonesson.
Det var ingen veteranmatch vi såg utan spännande namn som kryddade de yngre spelare i tonåren som fanns i båda lag.
Jag tror att det är utveckling när det blir den här mixen. Det blir inspiration för yngre när de får spela tillsammans med de som är dubbelt så gamla, och som de säkert sett upp till när de spelat i knattelagen.
I bandyn gick det inte att ta miste på 40-årige Christopher Sandells nöjdhet med att få fortsätta spela i IFK.
Det roliga är att de flesta som spelar uppåt 40 nu är med på alla träningar. De är inga tillfälliga nödlösningar längre, bara en stark länk i laget.