Trycket och hettan kändes redan före nedsläpp i tisdagens SM-kvartsfinal i Saab arena. Med LHC:s och HV:s lag uppställda på de blå linjerna kom de nyblivna svenska mästarinnorna från helgen ut i guldhjälmar och matchtröjor och lät sig hyllas av den inte fullsatta, men välfyllda hallen. När segertjejerna tågat ut för att bänka sig på läktaren sjöngs nationalsången och i någon andningspaus där vrålade någon enskild ut "Vita Hästen", som en påminnelse om att även Norrköpingshockeyn varit stark den här säsongen.
Det var med positivt hjärta jag själv tog plats i Linköpings hockeytempel. Det har inte blivit så många besök i vinter, jag har mest följt stordåden på avstånd via teve och tidningar. Men jag har inte blivit mindre imponerad för det, av LHC:s stabilitet i SHL, LHC-damernas triumftåg i riksserien, och av Hästens ideliga skrällar.
Dessutom är det något som har hänt när det gäller idrottsstaden Linköping, det tänker jag på ofta. Förutom Linköpings FC:s CL-spel och möjliga SM-guld i höst har Linköping den närmaste tiden chans på fyra SM-guld. Ett är redan hemma via LHC dam och det finns två möjligheter till via LIBK i innebandyn och LVC i volleybollen. Sedan kan ju LHC-herrarna lyckas också, även det finns andra favoriter där.
Men hur som helst, vad är det som har hänt med Linköping? Jag frågade runt lite i Saab arena och fick klyschiga svar som att framgång föder framgång och att lagen sporrar och följer varandra.
Men sedan måste LHC, hela clubfamiljen med volleyboll och fotboll inräknat, tas med som en röd tråd. När LHC gick upp i elitserien för 15 år sedan startades något. Sponsortänkande kom i gång och smittade av sig. Det är den snöbollen som rullar fortfarande.
Någonstans kanske det utarmat andra ställen, som Mjölby och Motala som senaste decenniet fått finna sig i någon sorts sovstadsroll till residensstaden. Även inom idrotten har "mina hemstäder" hamnat i skuggan.
Det sistnämnda kanske inte är så roligt, men man måste ändå inspireras av den lyskraft som finns i Linköping. Framför allt på damsidan där kommunen visade vägen genom att bygga en arena vigd för LFC och där LHC blivit storlag och där även innebandyn är på väg upp i högsta serien.
Men, om herrhockeyn ska kunna ta SM-guld redan i vår måste det till rejäl skärpning. HV71 svalnade ordentligt av den östgötska hockeyhettan genom att vinna tredje kvartsfinalen. HV spelade rejält, rakt och effektivt och det räckte mot ett segt LHC som varken var på tå eller vän med pucken.
När LHC tidigt tappade greppet om matchen spreds lojheten även till läktarna där dryga 7 000 inte alls kunde skapa någon slutspelsstämning.
Motalakillen Henrik Törnqvist kom in något byte i tredje perioden och hade något skott på mål och LHC försökte verkligen komma tillbaka, men det var för trubbigt framåt. Spelare som Jeff Taffe och Jacob Micflikier var inte alls så vassa som de skaffat sig rykte om. Det var i stort sett bara Broc Little som utmärkte sig i offensiven.
Nu lär det bli viktigt att ta revansch redan I Jönköping på torsdag för LHC. Annars kan mästarstadens herrhockeylag åka ut redan i kvarten och det känns som ett stort misslyckande i så fall.