Jag har sett en del matcher mellan IFK och Nässjö genom åren. Förr var Motala ofta klassen bättre än smålänningarna och det blev därför sällan de riktiga bataljerna. IFK kunde göra sitt jobb och vinna.
Men de senaste säsongerna har lagen konkurrerat om samma position i statusligan, vilket gett ständigt heta och spännande matcher för publiken.
Jag kommer sent att glömma snöbataljen vintern 2011/2012, den sista mellan lagen på Skogsvallen innan hallen byggdes. IFK vann med 5–4 och gick någon månad senare upp i elitserien under ledning av tränaren Magnus Brodén. Det krävdes karaktär i snön den gången.
Sedan föll IFK ur eliten direkt 2013 och förra säsongen, när både Nässjö och Motala konkurrerade om kvalplatser uppåt, blev första och sista matchen i allsvenskan nyckeldrabbningar.
Nässjö vann först borta i Motala i premiären i en het tillställning med mycket utvisningar. En match som skulle prägla IFK:s säsong där det blev en hel serie med jagande av Gripen och Nässjö.
IFK fick dock i våras till sin efterlängtade "kvalmatch till kvalet", en avgörande match i Nässjö om vilket lag som skulle följa Gripen till elitseriekval. Jag såg den matchen och det var trist att se vilka ytor som Motalalaget släppte till. Nässjö ångade på brett och vann klart och rättvist inför sin hemmapublik den gången. Framför allt skapade Nässjö massor av hörnor, vilka laget kunde avgöra på.
Det är sett till fjolårets matcher jag är imponerad av IFK Motalas insats den här fredagen. Sedan förra säsongen har Nässjö förstärkt sitt lag på papperet och IFK har på papperet ett lite sämre lag jämfört med tidigare.
Men klass sitter inte i namn utan i vad du har innanför västen och de kämpartakter som gav 2–2 den här kvällen kommer att bära långt för Motalalaget.
Jag skrev efter segern mot Skirö/Nävelsjö i onsdags att det blir intressant att se IFK i en värdemätare direkt i Nässjö.
IFK Motala svarade upp med att göra en stark insats och fortsätter de takterna kan IFK överraska och möjligen utmana om en plats till ett elitseriekval. Poängen i Stinsen arena lovar gott.
Individuellt måste förstås målvakten Jussi Aaltonen framhållas, med sin straffräddning och med sitt täta och säkra spel i övrigt. Aaltonen,som till och med konkurrerar om plats i finska A-landslaget, för här den fina målvaktstraditionen vidare i IFK. Den som bland andra Poppen Petersson och Dennis Gustafsson stått för tidigare.
Bland utespelarna var det jämnt skägg, svårt att utse någon särskild. Men Daniel Axi Strandqvist, liberon, minns jag särskilt för att han täckte skott på hörna på övertid. Det fanns många tillfällen där Nässjö kunde avgjort, men IFK:arna offrade så att säga tandköttet.
Christopher Sandell svarade inte bara för två målpass på hörnor, utan även för ett stort jobb defensivt, vilket även forwards som exempelvis Björn Einarsson, Jaakko Niemi och Eric Ågren stod för.
Jag tycker även att Åtvidabergslånet Jesper Åkerlund har startat säsongen oväntat bra med två gedigna insatser och det är verkligen mycket som är bra. Backarna Olle Nordlund och August Elebring står upp bra också och bildar ett bra mittförsvar ihop med Axi Strandqvist.
I fjol startade IFK säsongen miserabelt med två raka förluster, men i år har inledningen varit riktigt bra. Jag längtar redan till nästa match hemma mot Oskar Davidssons Jönköping lördagen den 22 november. Jag är övertygad om att IFK-spelarna kommer att spela lika uppoffrande för varandra då.