Det var ingen sprudlande fest på Grosvad arena. Finspång hade inte förmågan och IFK var inte på plats för att underhålla. Efter två raka förluster ville gästerna vinna en bandymatch igen. Och man spelade därefter. Fokus låg på att hålla tätt bakåt och när man fick 1–0 redan efter en dryg minut fanns ingen direkt lust att ändra på sitt sätt att spela. Då var det ännu mer dags för Finspång att ta tag i taktpinnen. Men det kunde man som sagt inte.
IFK ställde upp med raka stolta ryggar och gav Finspångsspelarna små snärtiga 50-talsörfilar så snart de kom över mittlinjen. Christopher Sandell var särskilt bestämd och stoppade, tillsammans med backarna August Elebring och Olle Nordlund, de attacker som kom. En matchbild de blåvita kände sig mycket bekväma med. Förutom en period i början av andra halvlek, då laget inte såg ut att veta om de skulle anfalla eller hålla i bollen och försvara sin ledning, flöt det på enligt den modell Dennis Gustafsson ritat upp innan matchen.
Tålamod. Tränaren hade präntat in ordet i skallen på sina spelare och han fick betalt för sitt upprepande mantra. För när Björn Einarsson smackade upp 3–0 i krysset och skönt kaxigt åkte ut till bänken med orden "byte på den" var den lilla, svagt flämtande Finspångslågan borta.
När IFK-bussen lämnade Finspång var den packad med det enda man hade åkt från Motala för att hämta. Två poäng.