Det är den där skylten det handlar om. Sveriges mest klassiska målgång. "I fäders spår - för framtids segrar". Jag står på upploppet och ser åkarna i Stafettvasan staka sig i mål.
Det är fredag när jag står där.
Jag är orolig.
För plusgraderna som hotar att göra spåren till en sockrig sörja. Jag är rädd. För den lilla diffusa känningen i vänster höft. Jag är nervös. För backen efter Risberg där det enligt videobevis är fler som faller än står.
Men utan tvekan är det förväntan som dominerar mitt känsloliv två dagar innan mitt livs första start i Vasaloppet. För samtidigt som jag kan rada upp orosmoment längtar jag efter att få knäppa fast skidorna vid starten i Berga by. Höra ljudet från 30 000 stavspetsar i snön. Speakerns ord "Lycka till på färden". Jag ser oerhört mycket fram emot en av mitt livs stora utmaningar.
När många längtar efter våren har jag hoppats på en sista vintervecka. Men jag vill inte ha något snöfall. Och inte några tiotal minusgrader. Jag önskar en vinterdag, gärna solsken, vindstilla och ett par behagliga grader kallt. Jag förstår att det inte kryllar av sådana dagar under en vinter. Det ser inte ut som jag kommer att få uppleva det på söndag heller. Istället talar prognoserna om ett gäng plusgrader.
Är det något jag verkligen har lärt mig under den här vintern är det hur mycket de yttre förhållandena påverkar. Och hur man själv inte kan påverka. Hur hårt packade spår ger både fäste och glid ena dagen för att nästa gå trögt utan det minsta grepp i uppförsbackarna. Det kommer med all sannolikhet pendla även den här gången. Troligen ännu mer då det milda vädret kommer trycka hårt på underlaget.
Jag borde inte bry mig på förhand. Men det är svårt att tänka bort.
När det i höstas blev klart att jag skulle köra Vasaloppet kom ganska snart tanken, "det kan ju inte bli lika dåligt som förra Vasaloppet". Då hade det veckan innan rapporterats om små bäckar som rann över spåret. Hur arrangörerna fått skapa extra dränering. Under loppet pratade de flesta motionärerna, som fastnade hos tv-reportrarna, om den totala avsaknaden av spår och hur tungt det gick. Det kommer gå tungt på söndag med. Jag fattar det. Men när jag nu står vid målet - nio mil från starten i Sälen försvinner många av de negativa tankarna. Jag ska åka det här upploppet. Ta emot applåderna från publiken som förhoppningsvis fortfarande står kvar. Titta upp på orden "I fäders spår - för framtids segrar". Det är så det ska bli. Det finns inga alternativ. Det kan varken sockrig snö, höfter eller Risbergsbackar stoppa.