Publik, motståndare, förbundskaptenen, folk i egna klubben och vi journalister, alla har berömt IFK Motalas spel under vintern. IFK har stått på egna ben och vågat hålla i bollen, det har varit imponerande. Under hela säsongen har lagets agerande fått massor av ros.
Men det var först i den allra sista kvalomgången, en snöig söndag i mitten av mars, som det avgjordes om det också skulle finnas med ett bra resultat i lagets slutbetyg.
Bra spel hade inte haft någon betydelse om det inte gav något nytt elitseriekontrakt. Det visste alla om inför epilogen mot Nässjö på XL bygg arena. Därför var det också nervösa vibbar i luften kring arenan, 90 minuter mot ett avsågat Nässjö skulle oavsett en hel vinters fint spel skilja succé från fiasko, lycka från olycka.
Redan från start märktes det dock vilket lag som ägde scenen. IFK skapade hörnor, som laget dock bommade likt laget gjort hela säsongen. Men sen viftade Elias Gillgren fram en boll med en enhandsforehand till Rasmus Kettunen som gjorde 1–0, och Eric Lisell gjorde snart 2–0. Ett spänt tryck över många bröst tycktes släppa.
Särskilt när också Albin Rohlén gjorde 3–0 strax före paus. Betyget "klart godkänt" för säsongen var på väg, hur tydligt som helst.
Nu kan vi också släppa fram berömmet för det resultatmässiga. Alla bommade hörnor och missade målchanser är glömda, det är riktigt bra att ett ungt IFK, med de skadeproblem som funnits längs vägen, nu håller sig kvar i högsta serien.
Efter Piraternas, Vadstena GIF:s och Solfjäderstadens fall, det betyder enormt mycket för en bygd att ha kvar ett bra arenalag. Därför tror jag att många känner lättnad nu över att IFK klarade biffen.
Det är uppenbart att IFK gjort det på ett bättre sätt i vinter än förra gången laget var uppe för fem år sedan. Även då avgjorde sista kvalmatchen, men IFK vann bara tre matcher och laget var inte tillräckligt bra.
Nu höll IFK elitserieklass i spelet och vann totalt åtta matcher. Det gör att laget, trots att det såg rangligt ut då hemma mot Kalix när Erik Ivarsson stod vid straffpunkten vid 0–0 efter 70 minuter, mycket rättmätigt förnyar elitseriekontraktet.
Förnyat kontrakt har IFK sedan tidigare också med nyckelspelare som både Jussi Aaltonen och Erik Ivarsson och det ser bra ut för fortsättningen. Min känsla är att många vill vara kvar i Motala ytterligare en säsong.
Jag tror på det som Pär Beckne, klubbchefen, säger. Att laget kan ta ett steg till nästa säsong.
Lite extra den här dagen vill jag hylla Patrik Spångberg för bidrag till ytterligare en viktig grej för Motalaidrotten, att IFK är kvar högst där uppe. Efter 26 säsonger tackar veteranen nu för sig. Hatten av och jag utgår från att tröjan hänger i taket på den nya hallen som ska stå klar om ett par år.
Nu blev "Putte" hyllad av åskådare, fans, lagkamrater och alla som hade en möjlighet kramade om honom. Laget kastade in honom i duschen. Det var leenden och hurrarop om vartannat i ett segerrusigt omklädningsrum.
En bit bort från omklädningsrummet, i konferenslokalen där det dukades till fest, stod Pär Beckne och erkände att han haft en jobbig kvalserie på sidan.
"Det har varit fruktansvärda veckor, med kniven på strupen i tre matcher. Det är helt suveränt, det grabbarna har gjort. De är så värda det", berömmer klubbchefen som tycker att det ser "rätt bra ut" med spelartruppen inför hösten.
Frågan är dock om tränaren Mattias Sjöholm fortsätter. Att under sin första säsong som ansvarig A-lagstränare klara laget kvar, med ett bra eget spel, är bra gjort. Det är meriterande på cv:t.
Samtidigt erkänner även Sjöholm att det tagit på krafterna att ha hand om ett elitlag 24/7.
"Det är mycket jobb. Jag var ju en nödlösning egentligen. Vi får se hur det blir, inget är klart åt något håll", sade Sjöholm som också ville berömma laget för en enastående prestation, att IFK klarade sig kvar trots att så många trodde annat.
Nu till innebandy: Strax före bandyn upplevde jag en sorts begravning i Motala sporthall. Det var trist att se Solfjäderstaden ta farväl av förbundsnivån när herrlaget sade adjö av ettan. Förlusten mot Hovslätt var fullständigt betydelselös, men det var trist att höra uppgivna nyckelpersoner säga hejdå med ledsna ögon. Tränaren Kristofer Vestergaard tar nu ett sabbatsår, tömd på krafter, och de båda toppspelarna som burit Motalalaget ett par säsonger, Mattias Hjalmarsson och Fredrik Ählström, meddelar att de slutar helt med innebandyn.
Hjalmarsson och Ählström är två värvningar som Solfjäderstaden lyckats med och nu gäller det att göra många fler sådana, spelare som gör skillnad och lyfter laget på kort sikt. Nu gäller det för föreningen att prioritera den typen av värvningsarbete. Det är så som återtåget kan göras snabbt, så som nye sportchefen Stefan Evensen önskar.
Damlaget kan visserligen kvala sig upp till förbundsnivå igen, där klubben var och vände för fem år sedan, och det blir ett roligt kval. Men det är i så fall inget alibi för misslyckandet med herrlaget.
Nu måste det till elittänk före breddtänk i Fjädern, för att vi ska slippa en ny lång ökenvandring i östgötatvåan.