IFK Motala–Boltic. Det är ett möte som klingar som inget annat i den lokala idrotten. En bandymatch som inte är som vilken match som helst. Det behöver det inte ens påminnas om. De som inte själva var med på 1980-talet har garanterat hört och läst de fantastiska historierna från den tiden.
Jag kommer ihåg de första mötena när IFK Motala 1979 gick upp i högsta serien. Av någon anledning blev det till en början alltid 2–2 i Motala. Boltic var mästare och hade många landslagsspelare, men IFK hade storpubliken med sig och två kämpar på mittfältet vid namn Stefan Lindén och Leif Sandell. Det gjorde att nykomlingen IFK mot alla lagar kunde spela jämnt med Sveriges bästa lag.
Fler klassiska matcher skulle det bli. För vem kan glömma SM-slutspelet våren 1984 där IFK utklassade Boltic i match två på söndagen inför dryga 6 000 personer. Det gav tredje och avgörande match på tisdagen, inför dryga 8 000 i Motala. Ett publikrekord som står sig än i dag. Boltic, med Pinnen Ramström och Ola Johansson och gänget, vann den gången med klara siffror.
IFK Motala skulle dock nå sina finaler åren efter, först 1985 då det blev förlust och silver och sedan 1987 då det blev seger och legendariskt guld. Båda gångerna stod Boltic för motståndet på Söderstadion i Stockholm.
IFK och Boltic har efter det mötts ytterligare massor av gånger, med diverse resultat. En gång vann Boltic på Tingvalla med 14–0 och Håkan Rohlén, guldhjälten från 1987, svor i mitt referat, vilket han som lärare fick skämmas för inför sina elever dagen efter.
En annan gång på Tingvalla kastade IFK-tränaren Hasse Ekman kaffe i ansiktet på Rickard Timmerklev sedan han knätacklat Mattias Sjöholm mitt framför IFK:s bås. En tredje gång smällde Ola Fredricson in två hörnor i inledningen, varpå han skrek till IFK-bänken: "Dags att börja rusa på mig nu!"
IFK har sedan revanscherat sig och tagit många storsegrar också, och jämnat ut statistiken.
På senare år har Boltic haft alla möjliga problem, både sportsligt och ekonomiskt, och inte kunnat leverera. Samtidigt har IFK de senaste åren varit borta från högsta serien. Duellerna mellan klassikerklubbarna har varit lite avslagna, sett till historiens publikmatcher.
Men nu på lördag i Motala, annandagsmötet, och returen i Karlstad på nyårsafton när serien vänder, ser jag en hetare form av IFK–Boltic än jag gjort på många år.
Som det ser ut nu är IFK och Boltic, tillsammans med Jönköping, huvudkonkurrenter till att ta andra kvalplatsen bakom Nässjö. När IFK just nu är tre poäng bakom Boltic förstår ni att det är ett betydelsefullt dubbelmöte i helgerna.
Boltic har fått ihop sitt lag överraskande bra i år, har vassa spelare i Ted Wiklund och gamle Pål Hansen, och har ett bättre lag än på länge.
Samtidigt är IFK Motala ett snäpp bättre än förra säsongen. Ett bättre varierat spel med både lyft och långa målvaktsutkast, plus ett snabbt spel med många inblandade, som olika vapen.
Det som gladde mot Blåsut, 14–3, var mycket. Bland annat att det sköts kanoner på både frislag och hörnor. Det har jag efterlyst och de fasta situationerna är en nyckel mot toppkonkurrenterna.
Skönt att se var också att målskyttet lossnade för offensiva mittfältare som Eric Ågren och Albin Rohlén. IFK behöver fler som nätar än succéförvärvet Robin Östh.
IFK:s tränare Daniel Lehnbom har spelat för Boltic tidigare, för tio år sedan, men inte mycket är förstås kvar sedan dess. Men oavsett det vill inte Lehnbom fokusera så mycket på motståndet i kommande matcher.
"Vi ska göra vårt, hålla fokus i defensiven och få bra tryck i offensiven. Det låter som klyschor, men det är vad det handlar om", säger Lehnbom.
Det är roligt för den lokala idrotten, tycker jag, att IFK-Boltic blir en annandagsbandy som för en gångs skull känns riktigt spännande och avgörande sportsligt.
Det gör att det finns chans till storpublik på lördag. Bara att hålla tummarna för att det blir bra julväder. Då kan det bli en bra match och nya klassiska mål som görs och nya odödliga citat som sägs, historier att berätta vidare.