Det är flera saker som glädjer mig i den svenska idrotten just nu. Toppstriderna i de högre herrserierna i fotboll, till exempel. Jag hittar där Göteborgslaget Utsiktens BK som i helgen blev klart som vinnare av söderettan och därmed klart för superettan nästa år. I norrettan ser jag lilla Frej från Täby i toppstriden, utmanandes satsande Athletic från Stockholm.
Samtidigt har jag sett tv-reportage om att lilla Ljungskile, urbilden av sagans Åshöjdens BK, fortsätter att hävda sig och utmanar Hammarby och Gif Sundsvall intill sista omgången i kampen om att gå direkt upp i allsvenskan.
Ni ser säkert min röda tråd. Jag gillar att smålag, och klubbar utan storpublik och resurser, fortfarande kan göra resan uppåt i seriesystemet i vår största sport fotboll.
Det är inte bara de kommersiella marknadskrafterna som styr, utan med gnet och sportsligt hjärta så går det att göra en Busterresa, varifrån drömmen än börjar.
Jag kan tänka mig att precis alla vill ha upp Hammarby i allsvenskan med de fantastiska publiksiffror som Bajen har fått till på Tele2 arena i år. Hade det varit amerikansk idrott hade Hammarby flyttats upp i högsta ligan för länge sedan. Bara för pengarna de genererar.
Men nu har vi fortfarande något som heter den svenska idrottsmodellen där fattig och rik, liten och stor, känd och okänd, spelar mot varandra på lika villkor. Åtminstone på så sätt att det är elva mot elva varje gång. Det är det jag älskar, att mest stöd och flest fans inte nödvändigtvis är det som lönar sig.
Samtidigt beundrar jag förstås de fester och den makalösa hausse som Hammarby har skapat i år. Även jag unnar alla de som stött lag och fixat alla makalösa tifon en härlig segerfest kommande helg. Det är klart att det är roligare än folktomma läktare på Ruddalen, men det livsviktiga för svensk fotboll är att storlek inte är en garanti för framgång.
Att ett lag som Utsikten vinner söderettan borde åtminstone sporra Motala AIF att satsa vidare uppåt. Kan Utsikten så kan Maif. Jag har sett båda Maifs matcher mot Utsikten i år. Två uddamålsvinster för Utsikten, men långa stunder var Maif bättre i båda de matcherna.
Men Utsikten hade spetskompetensen när det som bäst behövdes och hade marginalerna med sig. Så som en serieledare ofta har.
Även om Maif ser ut att ömsa skinn en hel del till nästa år, byter ut både tränare och bästa målskyttar, så tycker jag att det helt klart är möjligt att fortsätta marschen uppåt. Inte minst med tanke på alla duktiga tonåringar som finns i Maifleden just nu. Det måste vara länge sedan Maif hade så många talanger i 16-18-årsåldern som nu.
Mitt andra glädjeämne? Jo, bandyns nya grepp med bronsmatch. Jag tänkte först som många andra att det känns helt ointressant med en sådan "förlorarmatch", men jag har tänkt ett varv till och gillar idén. Att samla säsongens fyra bästa lag på Tele2 arena, och därmed fyra supporterskaror, känns fullkomligt lysande om bara klubbarna som går dit sluter upp kring det.
Men bandy är lite som irländsk hurling där supportrar beblandas och umgås med varandra en helhelg. Tänk att veta att det blir Tele2 bara det blir seger i SM-kvartsfinalen. Sedan är det bara att ladda för festen.
Om jag var inbiten supporter och mitt lag spelade bronsmatch på Tele2 skulle i alla fall jag tycka att det vore värt att åka och heja, plus att jag skulle få se en SM-final på köpet. Jag applåderar här den ofta konservativa bandyns nytänkande.
Det skulle inte förvåna mig om handboll och innebandy tar efter, så som de tagit efter med en enda finalmatch i gigantisk arena.
Helgens vemodigaste var beskedet att bowlingnestorn Börje Allard går i pension och lämnar över som hallföreståndare till Patrick Bohm. Självklart kommer Bohm att klara uppgiften galant ihop med Börjes son Jonas Allard, men det blir ändå saknad efter Börje. Även om Börje säkert kommer att hänga vid banorna en hel del även fortsättningsvis.
Men det är bara att ta av hatten i beundran för det som Börje Allard gjort för både elit, bredd och ungdomar i Motalaidrotten. Att vara trogen en uppgift i nära 38 år är stort och Allard är utan tvekan en mycket stor lokal idrottsledare. För mig är han en av de eldsjälar som alltid funnits där på sin post.